Stolt...

Under min semester här på Cypern träffar jag/vi många härliga människor. Charmen handlar om att många tar sig tid med att sitta och snacka. Att frukosten tar både en och två timmar extra spelar liksom ingen roll. Klockan har jag lämnat på hotelrummet. Här möts vi och delar vissa saker av livet och sedan åker alla hem, var och en till sitt.

Bland de som jag/vi har träffat finns en man. Och vad sysslar han till vardags med? Svar: lärare. Kanske du förstår vad som händer när jag träffar en sådan? 1000 saker att belysa och diskutera. Samtidigt försöker jag verkligen att hålla igen för att inte tråka övriga i sällskapet.

Men i morse kom vi in på samtalet om datorstöd till elever i deras lärande och självklart hade jag intresse för hur det ser ut på aktuell skola. Med tanke på att denne man arbetar på en av Stockholms innerstadsskolor. Här tänkte jag att STORA Stockholm har väl allt till sina elever, Skolverket om hörnet och föregångare till oss andra som finns ute i landet. Men ack, denna villfarelse har jag från och med idag befriats från. Här berättade läraren att de knappt har någon dator i sitt klassrum. Datorprogram, träningsprogram resp. alternativa verktyg, fanns överhuvud taget inte. Jo, något mattespel som inte gick att använda i klassrummet eftersom den datorn där inte fungerar som en dator ska göra, men som ev. spec.ped. använde till elever i de små grupperna.

Det var just här jag blev så himla stolt över den kommun som jag arbetar i. Här kan vi i och för sig gnälla över än det ena och än det andra. Jag vet att det inte på något sätt är perfekt hos oss på alla områden. Men dock, vilken skillnad när jag jämförde IT-sidan! Denna stockholmsskola kändes som rena u-landet. Det är nyttigt att ibland få inblick i hur andra skolor har det. Hemmablind blir man fort och lätt.

Läsmetoder...

Jullov till trots – men dock intressant att använda något av den myckna lediga tid med att läsa lite facklitteratur. Jag befinner mig på Cypern där dagarnas engagemang mycket handlar om att njuta av vackert väder, titta på fiskebåtarna i hamnen, beskåda underbart vackra solnedgångar, restaurangmat och även en och annan utfärd. Att läsa ett par böcker handlar för mig mer om att odla mitt intresse som ju turligt också sammanfaller med mitt vardagsarbete. Visst är väl detta fantastiskt, så säg!

Just nu håller jag på att läsa boken ”L som i läsa M som i metod”. Detta är en sådan där bok som jag mest läser igenom och reflekterar både under tiden och bakefter men kanske inte väljer att köpa. Turligt nog hade min specialpedagogiska kollega köpt in ett ex. som jag fick låna. På sätt och vis utmanar jag mig själv att vara uppdaterad i ny litteratur inom ämnet men tror fördenskull inte att jag själv behöver hålla med alla böcker.

Många olika läsmetoder beskrivs och det är dock intressant att ta del av dessa, mer eller mindre bra beskrivna. Av alla läsmetoder saknar jag Anna-metoden och undrar varför inte Hasse Hedström (bokens författare) har tagit med denna. Anna-metoden som ska vara den bästa (!) till våra elever med grav språkstörning. I varje fall har jag fått lära mig detta på mina fördjupningskurser inom tal- och språk samt läs- och skriv.

Men men…det som jag inte tidigare riktigt har satt mig in i är Stavelsemetoden och Listiga räven, som också är beskrivna i Hedströms bok. Delvis intressant när jag själv har gått i "Lundbergs skola". När jag kom till Mats Myrbergs kapitel tyckte jag att han så bra balanserade dessa metoder insatta i sitt sammanhang. Jag hoppas innerligt att flera med mig som läser denna bok noterar särskilt det som Mats skriver så klokt om när det gäller tillämpning av både Stavelse- och Listiga räven metoder.

Här blev nu inte många reflektioner skrivna i dagens blogg. Är lite försiktig med att trötta den som ev. läser mina rader. Mycket kan kommenteras av vad jag hitintills har läst men det ryms inte i en blogg. Kanske får jag någon gång i livet inspiration att våga mig på en egen bok. Den som lever får väl se. Men för den kollega som sysslar med läs- och skrivfrågor rekommenderar jag likväl att läsa nämnda bok – inte minst för att hålla sig uppdaterad om de olika läsmetoderna.

Om reflektioner...

Idag påminde min specialpedagogiska kollega mig om att jag inte har bloggat på hela veckan. Inte visste jag att någon har börjat följa min blogg dagligen. Jag trodde mest att mina rader hade ett egenvärde. Men visst är det väl intressant att ta del av varandras små tankar och reflektioner, eller hur? Och inte minst på den klokskap som denne min kollega är bärare av. Tänk om fler kommer igång med att blogga om just sådant som inte får plats i våra olika möten. Alltför många gånger kan jag uppleva att "pladdret" i våra samtal och möten är det som råder, på bekostnad av reflektion. Tänk bara tanken om fler reflektioner hade fått utrymme i vår kommunikation - vad skulle inte detta leda till? Tanken svindlar. Varför finns det inte mer av denna varan? Bara detta ämne skulle kunna bli till en bok.

Orsaken till varför jag inte har bloggat på en vecka beror inte på att reflektioner har trutit. Jag funderar hela tiden på sådant som jag möter. Och självklart är detta något som tar på krafterna. En gång berättade en rektor för mig att när denna lämnar ett möte släpper tanken på en gång. Bra eller dåligt? På sätt och vis lever man nog ett lättsammare liv om man fungerar så. Men hur intressant blir det då? Ligger inte kreativiteten i detta att få stångas och bryta sina tankar på olika sätt och till nästa tillfälle då personerna möts, finns det något att delge utifrån reflektioner som skapat och skapar nya perspektiv osv.

Tänk om jag hade arbetat i kassan på ICA eller städat golvet i skolan. När dagsarbetet är slut funderar jag inte längre på detta. Att vara specialpedagog är tvärtom. Huvudet finns alltid med, vare sig jag fysiskt finns på min arbetsplats eller om jag är hemma eller någon annanstans. Detta kan jag tänka mig en del personer har svårt att förstå. För dem är att vara "på plats" = att arbeta. Tänk om betalning skulle utgå för all tid som gått åt med att reflektera och "föda fram" än det ena och än det andra och som i slutändan kommer eleverna i behov till godo. Då hade jag varit en av många som kunde bli rik av mitt yrke.

Så är det nu inte. "Lönen" för mitt obetalda arbeta handlar säkert om livskvalité. Och om jag nu är funtad så, får jag väl bejaka detta. Förr hette detta "ett kall". Kan det vara samma sak idag fastän vi inte benämner denna term? Hur som helst är jag så oerhört tacksam över att få arbeta med något som känns som handen i handsken.

Ibland har jag förundrats över att få hålla på med mitt fritidsintresse på arbetstid och dessutom få betalt för detta. Eller handlar det om att arbetet följer med mig hem på min fritid? Ja, detta är svårt att sära på. Hur som helst kan jag uppleva det otroligt nådefullt att få trivas så oförskämt bra med mitt liv inom den specialpedagogiska sfären. Visst är väl detta en gåva om något?

Gruppdynamik…

Visst är det förunderligt med olika möten tillsammans med människor. Alltid finns det nya möjligheter att skapa någonting unikt tillsammans. Det finns en mängd olika karaktärer på dessa och det jag ogillar starkt är möten där vissa personer sitter med sin dolda agenda och försöker med alla tänkbara medel manipulera för att få igenom sin idé. Och att man även före ett utlyst möte har måst ha ett inofficiellt möte för att där ha ”pratat sig samman” tillräckligt i avsikt att uppnå sina syften i det officiella mötet. Detta kan jag mer se som ett uttryck för otrygghet och litenhet.

Men det som jag är mest fascinerad över är möten där personer kan träffas så förutsättningslöst som möjligt. Där så lite förstelnad osynlig agenda och prestige finns. Där var och en lägger fram sina tankar och att dessa i sin tur brytas i all sin nakenhet. Då kan något väldigt ljuvligt spira.

Detta var dagens reflektion utifrån ett aktuellt möte med ett gäng, som jag tyckte blev riktigt skapande denna fredag. Mer av denna vara!

Fysiskt illamående...

I vår kommun har vi de senare år tagit emot ganska många elever med deras familjer från Somalia. Det har inneburit en del växtverk i skolverksamheten och även en anpassning till deras religiösa liv. T.ex. har man gått ifrån att fira skolavslutning, lucia och advent i typisk svensk anda i kyrkan till förmån för andra lokaler som är helt neutrala. Allt för att gå till mötes våra flyktingfamiljer.

Idag fick vi besök från Somaliska föreningen i Stockholm där en somalisk man skulle berätta och informera om den somaliska kulturen. Jag såg fram emot detta just för att få en större insikt och därmed också förståelse. Jag trodde jag hade lite förutfattade meningar innan och att olika rykten var överdrivna.

Tyvärr, tyvärr blev det precis tvärtom. Information om ett mer patriarkaliskt samhälle får man söka efter. Vi fick en inblick i månggifte, sexuella övergrepp på barnen till en ny kvinna som mannen gifter om sig med, katmissbruk, kvinnlig könsstympning mm. Jag kan bara föreställa mig om en bit av männens kön skulle stympas, vad skulle de tycka om detta? Det bara vänder sig inom mig då jag lyssnade till det här. Snälla, utmana mig inte med att jag ska förstå. Det är helt enkelt avskyvärt. Det känns som att vi i vårt land behandlar våra djur på ett mer respektfullt sätt, än det som kvinnorna får utstå i denna kultur genom sina män. I sanning önskar jag alla somaliska kvinnor en fristad här i Sverige, men flera av männen… Och allt detta verkar därtill som att det sker i koranens anda. Hur går ekvationen ihop? Är det någon som vet?

Vi ska gå hand i hand...

Idag har jag på nytt fått uppleva när olika professioner inte går hand i hand i skolans värld.

När jag träffar olika kollegor i mitt nätverk (LUK) brukar jag känna mig mäkta stolt över den kommun jag verkar i, eftersom vi är välförsedda med programvaror till elever i behov. Här finns både träningsprogram (Provia, Lexia, och Mattekungen) och alternativa verktyg (talsyntes och rättstavningsprogram) samt möjlighet att lyssna på talböcker.

Men hur frustrerande är det när inte hårdvaror och tekniken är på vår sida? Då kvittar det hur mycket pedagogiska programvaror som finns. Samtidigt är jag dock glad för att problemet ser ut så här, eftersom jag tror att omvänt vore det svårare att lösa.

Min dröm är att allt ska samverka till elevernas möjlighet att få det stöd som de behöver och har rätt till. När min man har sett de programvaror som elever kan få stöd idag av, frågar han sig om en elev egentligen behöver kunna läsa och skriva. Så pass fina programvaror finns idag på marknaden. Därför är frustrationen desto större när jag inte tycker utvecklingen går fort nog i skolans alla delar och område. Men den som lever får se och jag hoppas att jag både får leva och att jag får se. Lovar att berätta! Vi är på god väg, men jag är otålig av naturen.

Rätt definition av arbete?

Inför varje arbetsdag har jag satt min agenda på basis av de behov i verksamheten som kommit i min väg. Under hela den här terminen har jag oftast varje morgonpass idkat lästräning med nio elever. Det har varit en stor fröjd att se dessa små göra upptäckter i läsandekonsten. Vilken förmån att över tid se och höra hur de utvecklas inom området.

Väl tillbaka på kontoret efter lästräningen, stod det tydligt i min kalender vad den fortsatta dagen skulle innehålla. 2.5 timmar senare satte jag mig en stund för att inta lunch. Vad hade hänt under dessa timmar? I varje fall inte något som fanns på agendan. Vid närmare eftertanke hade en hel del av tiden försvunnit till att engagera mig i flödet av mail som kommit in och tagit emot telefonsamtal. Frågor som ska besvaras, råd och stöd, möten som ska sättas och förberedelser för dessa, anpassningar som ska göras, filer som ska skickas, mm.mm.

När jag så är tillbaks på min arbetsplats efter lunch har halva arbetsdagen gått. Jag tänker: ”Nu ska jag äntligen få börja jobba”. Vid närmare reflektion - är det inte konstigt? Varför har jag så svårt att uppfatta att jag jobbar när jag lästränar med eleverna eller att jag servar flera kollegor i kommunen när de önskar än det ena eller det andra av och genom mig? Jag undrar just om det är det fler som känner igen sig i denna upplevelse?

Vikten av modeller

Min dag börjar alltid när jag åker buss till min arbetsplats. Det tar 55 min. 55 härliga minuter där jag känner hur min själ får vingar, genom att läsa artiklar, facklitteratur, forskning m.m. Idag blev det en artikel av Ingvar Lundberg omkr. barn som visar matematiksvårigheter. Ingvar som alltid inger hopp och mod. Börjar vi i tid med interventioner så behöver det förmodligen inte utvecklas till så stora svårigheter.

Åh, denna man som har så otroligt mycket insikt och kunskap. Och samtidigt är så anspråkslös. Framhäver aldrig sig själv. Tvärtom, när alla de visa och kloka ropar ut vad de kan om diagnoser i allmänhet och dyslexi i synnerhet säger Ingvar "när vet man om en person är tjock eller om denna är fet"? M.a.o. när vet man om en person befinner sig i läs- och skrivsvårigheter och när vet man att denna har dyslexi? Inom specialpedagogik och specifikt riktad mot läs- och skrivproblematik, "niger" vi djupt då vi hör namnet Ingvar Lundberg.

För ett par år sedan genomförde jag en av många läs- och skriv/dyslexi-utredning omkr. en elev. Jag kom fram till att denna elev hade fonologiska svårigheter men dock inte dyslexi, eftersom jag såg att hörförståelsen också var nedsatt m.m. Under årens lopp är det fler än en förälder som så gärna har velat få en dyslexidiagnos till sitt barn. På något sätt kan man tänka att denna diagnos är lite finare och samtidigt som man tänker att mitt barn nu får mer stöd i sitt skolarbete. Men hur lätt är det att diagnosticera med en självklar övertygelse, då inte ens vår professor Ingvar Lundberg är bombsäker? I mitt stilla sinne undrar jag flera gånger över vad Ingvar skulle ha gett för utlåtande i olika utredningssituationer. Ja, detta ämne kommer säkert mina bloggar framöver att beröra mer.

Vid ett par tillfällen har jag känt behov av att få ställa frågor till Ingvar och vad händer? Jo, denna man sätter sig ner vid datorn och skriver välformulerade svar till den lilla människan som dessa gången har varit jag. Det är i sådana situationer en person bl.a. visar sin storhet.

Hur viktigt är det inte att det finns människor som får vara levande exempel om vad sann ödmjukhet handlar om. Själv önskar jag att få gå ett par steg i en anda av Ingvars fotspår.

Efter sådd kommer skörd...

Inte alltid, men i detta fallet kan jag nu uppleva det i praktiken. Detta kickar mig otroligt. Du undrar kanske vad det handlar om. Jo…

I min kommun har jag under flera år målmedvetet arbetat för att elever i särskilda behov (såsom vi i definierar) ska få tillgång till alternativa verktyg (kompensatoriska hjälpmedel). Detta innebär om en elev inte har funktionell läs- och skrivförmåga inom svenskan såväl som engelskan, kan denna elev kringgå detta genom en talsyntes (text läses upp) eller rättstavningsprogram (ord och viss grammatik blir rätt).

När jag skulle skriva min magisteruppsats -06, fick den handla om datorstöd till elever i läs- och skrivsvårigheter. Kanske var det denna som väckte mina närmaste chefer, att de såg min brand till att stödja elever inom detta område och längtade att se ett förverkligande av detsamma.

Pengar frigjordes och programvaror köptes in. Men det räckte tyvärr inte för att nå fram, på bred front, för att möta elevernas behov. IT-teknik, hårdvaror och inte minst utbildning till både lärarna och elever behövs. Det är här som glädjen kommer.

I ett av våra skolområden har skolledningen nu kommit på en idé om att biblioteket ska göras om till ett mediotek. En specialpedagog tillsammans med en IT-pedagog ska här gå in och stödja elever som behöver komma igång med detta datorstöd. Samtidigt ska jag få erbjuda löpande kurstillfällen, riktade till lärarna. Med gemensamma krafter går snart min vision i uppfyllelse. Åh, det är detta som kickar mig…om ni bara visste.

Det lönar sig att så vid olika vattendrag…inte vänta till alla är med på tåget, utan att våga ta steg ett och två, även om man i ett sådant skede kan känna sig ganska ensam...vad annat kan jag göra när elden bränner inifrån?...lönen blir desto större i slutet...prova själv!

Kasta ut barnet med badvattnet...

Svart eller vitt, allt eller inget, antingen eller...varför, varför?

Vindarna blåser – än på det ena hållet och än på det andra och inte minst i skolans värld. Nu handlar det om att matteböckerna ska ut ur klassrummet. Åtminstone att dessa inte får styra. Jag är en av dessa som hejar på, förutsatt att pedagogen kan sin matematik och behärskar didaktiken. Så här långt är allt väl.

Ibland är jag ute i andra kommuner och presenterar olika programvaror och idag handlade det om matematik. Mattekungen är namnet. Genom denna hamnar nu matteboken på skärmen med en del utrop som feedback och möjlighet för eleven att få diplom som uppmuntran osv. Läraren kan anpassa och se elevens resultat.

Är man nu benägen att utan urskiljning kasta ut barnet med badvattnet, ratar man denna programvara som en möjlighet för att hjälpa elever i behov. Med egna ögon har jag sett hur dessa elevers lust, motivation och koncentration höjs flera snäpp, just för att de får sitt material på en datorskärm. Det handlar nästan om trolleri.

En stilla undran – när kommer vi fullt ut att möta varje elev utifrån vad den behöver, istället för att vara enögda och principfasta? Med stolthet kan jag framhålla den kommun som jag arbetar i, genom att vi har kommit en bit på vägen inom specialpedagogik. Men tyvärr finns inte detta förhållningssätt överallt.

Ett ljus gick upp för mig

Utbränd, gå i väggen, utmattningssyndrom...dessa ord hör jag från och till. Ibland har jag undrat vad som gör att en person upplever det så, medan en annan inte gör det, fastän båda till det yttre verkar lika upptagna och engagerade.

Idag pratade jag med en kollega som just har börjat arbetsträna efter en tids sjukskrivning (f.d. på väg till utbrändhet). Han berättade att det var riktigt otäckt när han nu idag såg sig tillbaka då han irrade omkr. utan att få någonting riktigt gjort. Och om hur kroppen inte lydde honom osv.

Under min specialpedagogiska fortbildning var det några saker som satte sin pränt alldeles extra hos mig. Bl.a. var det en föreläsning som handlade om vikten av att vara "hemma" och "närvarande" i mötet med människor. I detta möte med en person, ska denna känna att jag är helhjärtad här och nu och inte själsligen någon annanstans. Nu vill jag inte mena att jag själv lever upp inom området, men likväl finns ambitionen hos mig. Ligger det en hemlighet gömd i denna enkla sanning månne?

På bussen i morse läste jag tidskriften Dyslexi, nr 3 2009. En liten blänkare av Dan Hasson då han säger att "stressa rätt och finn balans i tillvaron". Det handlar inte bara om personer som drivs av oro och känner hot av olika slag om de inte presterar full ut. Utan att det inte minst också handlar om de personer som upplever stark framgång som då lätt tappar känsligheten för kroppens signaler. Min erferenhet handlar om att jag ibland går så upp i det jag gör, att jag förtränger både hunger och sömn. Är det så det är då en person tar de första stegen till utbrändhet? Detta blev en väckarklocka för mig. Hur roligt det än är med ett engagemang och arbete, får jag själv passa mig för att inte rubba kroppens naturliga behov av mat, vila och sömn.

Ljud

Har ni tänkt på vad ljud kan ställa till det? Idag träffade jag en 7-åring som har svårt med sina framljud. Vad innebär nu detta? Jo, varje gång han ska säga ord som innehåller /t/, /d/, /l/ och /n/ benämner han dessa med /k/ och /j/. Tanken slog mig hur det kan ha låtit när han har lekt med bilar tillsammans med kompisar och försökt säga tut – tut. Ja du kanske kan räkna ut det själv. Hur kul är det när det ur munnen kommer kuk – kuk? Ajabaja. Kanske har det varit kul för de andra barnen men i vuxnas öron kan jag bara gissa.

Inte var det helt enkelt för honom att finna sitt /t/ i fristående ställning. Först när jag visade honom hur han kan bita sig ute på tungspetsen och att något ska hända framme i munnen, lyste han upp med ett finurligt leende då han några gånger lyckats frambringa rätt ljud.

Så nu återstår en riktad träning som kommer att påskynda hans utveckling. Det ska bli ett sant nöje att se hur snart pojken obehindrat kommer att tala ”rent”. Detta var en liten glimt från tisdagens arbete.