Enighet ger framgång…

Nästan varje dag kickas jag av någonting i min arbetssituation. Lyckliga dig, tänker du som läser. Jag kan bara hålla med om detta – lyckliga mig. Jag tror att så här kan det se ut för de flesta av oss. Det gäller först och främst att brinna för någonting vilket innebär att ha vision, drömmar och mål. Dessa områden tillhör samma familj. Och när jag så uppnår ett definierat delmål, då infinner sig kicken.

Fredagens kick handlade om ett möte där olika yrkesgrupper fanns med. Vi tittade gemensamt på hur våra elever i år 2 ligger till i sin läsförmåga och samtalade om hur vi nu och framöver kan stärka dem på ett konkret sätt.

Det jag gick igång på var upplevelsen att vi var samstämmiga i åtgärdsförslag och på så sätt nu och framöver kan dra åt samma håll. Det börjar växa fram en ton i mig som låter ”Hela skolan läser”. Jag ser fram emot att denna rörelse får fortsatt spridning så att man helt enkelt inte kan eller vill missa detta ute på varje skola och i varje klass. Jag vill tro att alla lärare vill schemalägga strukturerade lästillfällen på grupp- såväl som på individnivå.

En dikt av Astrid Lindgren som min kollega tog fram och som får avsluta denna blogg. Själv reste sig håret på mina armar då jag läste och begrundade orden.


O mäktiga feer, ge mitt barn i faddergåva inte bara skönhet hälsa, och rikedom och allt det där ni brukar komma stickande med – ge mitt barn läshunger, det ber jag med brinnande hjärta.
Jag vill så gärna att mitt barn ska få i sin hand nyckeln till det förtrollade landet, där man kan hämta det sällsammaste av all glädje.

Inspiration...

När jag kommer hem på kvällen hör det till mina rutiner att med detsamma öppna min dator. Jag kollar gärna nya mail som kommit in sedan jag lämnat arbetet. Och idag låg det bl.a. ett där det stod: När man ser och hör dig så kan man inte tro att din 60-årsdag är nära! Du är en inspirationskälla för många av oss. (Även för mig som alltid är "Motvallskärring"). Detta var det högsta betyg som jag kunde få. Bara det var en present i sig. Att få befinna mig i ett flöde tillsammans med kollegor i syfte att stödja elever, är så häftigt att få vara med om. Och dessutom utan att ha gjort något speciellt eller långt mindre har varit medveten om detta.

Jag minns ett annat tillfälle då en kollega ställde frågan: ”Var hämtar du din inspiration ifrån”? Mitt spontana svar vid den gången var att det kommer från ovan.

Men en hemlighet som jag har noterat är att jag själv blir så otroligt kickad då jag möter så många inspirerade kolleger ute på olika skolor. Säkert är nog inte de medvetna heller om den energin som de ger uttryck för. Kollegor som av hela sina hjärtan söker vägar för att ytterst öka elevers måluppfyllelse. Jag har träffat så många lärare i verksamheten som slår knut på sig själv, för att kunna hinna med och bistå.

Igår fick jag t.ex. se en av dessa i aktion med att inspirera oss alla till ett kommande nätverksarbete. Hade denna kollega siktat högre kunde hon bli en efterfrågad föreläsare i landet. I morse berättade en annan lärare för mig om hur hon varje dag erbjöd en elev sitt stöd på sitt lugna och pedagogiska sätt, även om eleven både nu och då avvisade hennes tjänster och t.o.m. var riktigt oförskämd. Idag satt jag i ett möte där öppenheten av att vilja förändra sitt arbetssätt var stort – allt för att utveckla fler elevers läsförmåga. Ytterligare en annan som reste med samma tåg som jag och berättade hur hon varje dag träget lästränar med en av sina elever och då denne elev nu märker att han börjar kunna läsa något. Jag såg hur glädjen lyste om denna min kollega när hon berättade.

Lyckliga är alla vi som nästan varje dag känner hur vi är involverade i denna spiral då det ena positiva ger det andra. Utmaningen jag själv försöker leva i är att varje gång en äkta positiv tanke kommer i mitt huvud ska denna ges ut. Rent egoistiskt ger det så mycket tillbaka, förutsatt att det är sprunget ur hjärtat.

Vygotskij…

Idag fick alla lärare i vår kommun lyssna till en föreläsare vid namn Leif Strandberg. Han framhöll omgivningens betydelse för lärandet hos en elev och menade att individen inte är statisk, utan att eleven utvecklas och förändras i relation till det han/hon möter under livets gång. Mäktiga tanke!

Jag tänker ibland att som människor har vi en förmåga att vilja frysa varandra i det vi minns av en person vi träffade för länge sedan. Själv har vi under de år som förflutit förhoppningsvis lärt oss en hel del, men kanske vi inte räknar med att den andra har gjort detsamma. Också när vi så efter många år träffar denna, tror vi att personen är precis likadan som senast vi sågs.

Denna föreläsning satte självklart igång reflektioner inom mig. Under mina år som specialpedagog i kommunen där jag arbetar, kan jag uppfatta att vi har varit och fortfarande är lite (mycket) schizofrena. Å ena sidan ropas det både på pedagogiska och psykologiska utredningar av elever som att det är något fel på dem. Vi uttrycker det som att vilja veta vilken inlärningskanal som är den starkaste resp. mindre stark. Och det låter ju ganska bra, eller hur? Sedan lyssnar vi på vad Vygotskij säger om den närmaste utvecklingszon och då är det inte frågan om hur begåvad eleven är utan att vi möter denna där eleven befinner sig och ligger ett steg före i utmaningen, beroende av vad eleven ska lära sig. Kommer dessa olika tankesätt/ideologier någonsin att kunna mötas? Leder denna föreläsning till nya diskussioner i vår Elevhälsa? Och vilka konsekvenser kan det bli och hur kommer dessa att se ut?

Det stora måste väl ändå vara att finna ut vad en elev behärskar inom ett kunskapsområde och var denna är på väg mot i sitt lärande. Kan det handla om att vi som pedagoger behöver bli mer kunniga inom våra ämnen för att definiera kunskapandet och förstå vad som är nästa utvecklingsbara zon hos eleven, allt i enlighet med Vygotskij? Är det kanske här vi bör sätta in våra stötar när det gäller vår egen fortbildning än att söka fel hos våra elever? Kommer jag att bli obekväm då jag ställer fler frågor istället för att bara säga "ja ja ja" när man önskar utredningar i fortsättningen? Kanske kommer detta ämne att speglas i mina bloggar framöver.

60 år…

När min mor fyllde 60 år kände jag det som att hennes liv när som helst kunde vara slut. Så gammal och inte mycket till liv kvar.

1, 2, 3, så är jag där själv. Underliga tanke. Idag har jag och mannen suttit och planerat inför fest i dagarna tre. Ska det vara, så ska det vara rejält, eller hur? Det börjar med en tjejfest och slutar med gemensam brunch på Stora hotellet för alla våra gäster. Däremellan fest i lägenheten och restaurangbesök på stan.

Jag minns då jag fortbildade mig 44 år gammal till specialpedagog. Jag lät håret växa ut och tänkte ”en sista gång innan jag blir så gammal så jag inte kan ha långt hår mer”. Under mina studieår identifierade jag mig verkligen med en äkta student. Ett nytt liv hade börjat och med ny karriär. Jag kände mig verkligen ung. Massor med ny kunskap och insikt tog plats i mitt liv. Vid ett tillfälle när jag pendlade ner med tåget till Malmö, satt jag mitt emot en jättesöt tjej. När jag så tittade ut genom tågfönstret där jag såg min spegelbild gjorde jag en ny upptäckt – jag är inte ung längre i jämförelse med flickan mitt emot mig.

Slutsatsen för mig har blivit att så länge som jag inte ser min spegelbild känner jag mig ung. Men när jag råkar titta mig i spegeln kan jag ibland komma på mig med att undra vad är det för en person jag ser i spegeln. Är det någon som känner igen sig?

Någon har myntat uttrycket, ”jag är inte äldre än jag känner mig” och att "tanter är ett utrotningshotat släkte". Dessa ord vill jag ta fasta på. Jag har alldeles för mycket som jag vill lära, alldeles för mycket som jag vill testa, alldeles för mycket som jag vill uppleva och behöver därför många och långa år till för att hinna med allt detta. Och till råga på allt har jag låtit mitt hår på nytt växa ut. Även om 60 närmar sig med hast. Livet är härligt och jag vill leva det fullt ut här och nu!!!

Sömnlöshet – vad göra?...

Vad gör man då sömnen försvinner? Och varför gör den det? Vill den inte vara min vän längre? Trivs den inte i mitt sällskap?

Härlig fredagskväll, tänkte jag igår kväll. En hel helg ligger framför. T.o.m. orkade jag se hela Skavlan. Men det var inte mer heller. Somnade så gott. Sov några timmar men…halv tre var det så dags. Pigg som en lärka.

Kanske flera känner igen sig i denna beskrivning. En timmes försök med att somna igen och sedan…lika bra att stiga upp. Och faktiskt blev det också lite arbete gjort. Skulle det gå under kvalificerad övertid månne, om det hade räknats som arbetstid?! Något mail till IT-teknikern om att komma ihåg installation av Amis som lär gå att installera i nätverk. I varje fall den engelska versionen, om nu bara det fungerar med svenska talböcker. Ja, prova kan vi väl.

En liten trevlig sak jag också har fått färdigställa här på efternatten är att skriva ut lite diplom till alla elever som jag gavs möjlighet att följa under höstterminen i deras läsutveckling. Alla utvecklades självklart, mer eller mindre, och nu ska de få varsitt diplom som uppmuntran. Några staplar i Excell där de ser hur deras läsning såg ut innan sommarlovet också jämföra med hur den ser ut idag och även se stapeln för om de har nått målet eller om de fortfarande är på väg.

I skolan talas med mycket om vikten av att elever ser sitt eget lärande. Även om just detta är en färdighet så har dock eleverna lärt sig denna delvis. Det blir spännande att höra deras kommentarer då jag får möjlighet att träffa dem och överlämna ett laminerat diplom.

Trött i huvudet…

Är detta normalt? Ibland kommer en sådan trötthet i mitt huvud över mig. Känns som att det är svårt att uttrycka mig och komma till punkt. Upplever att jag pladdrar för mycket utan riktigt innehåll. Har inget riktigt språkligt flyt? Varför så trött?

I detta läge sätter jag igång med min egen analys. Hur var min sömn inatt? Finns det atmosfäriska spänningar? Händer något speciellt i aktuell grupp jag befinner mig i. Och när klockan är två på dagen störtar jag in på kontoret och hör min glada psykologkompis i rummet bredvid. ”Ska vi hänga i baren”. Det har blivit ett stående fredagsuttryck. Baren = våra mingelbord i nedre delen av korridoren. Plötsligt kommer jag på att jag inte ätit något sedan klockan 6.30. Oj, kan det vara det som orsaker min trötthet?

Visst är det konstigt. Så länge som jag är engagerad känner jag ingen hunger. Jag har inga behov t.ex. att söka upp någon toalett. Min kropp säger liksom inte ifrån mer än att jag registrerar någon slags trötthet i huvudet.

Häromdagen ställde min man frågan till mig. ”Har du inte tänkt på att din trötthet kan vara ett uttryck för att du inte tillför din kropp något bränsle”? Helt otroligt – snart 60 år och har inte förstånd att själv dra normala slutsatser. Jag som alltid har trott mig kunna handleda mig själv. Också förstår jag inte det mest basala - att kroppen kräver bränsle med jämna mellanrum. Vad handlar det här om för diagnos månne? Oförståndighetsdiagnos?

Underbara yrke…

Många gånger undrar jag om jag inte har ett av 10 i topp yrke. Sedan jag fortbildade mig till specialpedagog har jag känt det så. Dagligen möter jag olika lärare omkr. elever i behov. Och mycket ofta både känner jag och får verbal uppmuntran från dem. Ibland tänker jag ”vad gör jag som förtjänar allt detta”? Så mycket generositet och professionalitet som finns ute i våra olika verksamheter.

Idag blev också en sådan dag. Jag fick ett mail från en underbar, trägen och superduktig pedagog som behärskar sina verktyg med att lära elever att läsa. Denna kollega fick t.ex. i höstas ta emot en elev som hade fokus riktat på allt annat än att lära sig det som skolan står för. Läsningen var näst intill obefintlig. När vi i våras testade ettornas lästeknik med LäsEttan undrade jag hur det skulle gå för denne elev.

Jo, han hamnade hos en superpedagog. Till en början orkade han inte jobba långa stunder i klassrummet utan fick många gånger leka och vila i rummet bredvid. Men allteftersom har denna min kollegas trägenhet vunnit och till min stora glädje visar dec. resultatet på att eleven har kommit igång med sin läsning på ett alldeles utmärkt sätt. Näst intill kappat in och ligger nu som en normalpresterande ”vår-etta”. Jovisst har han mer att "ta igen" men utifrån det utgångsläge som var är detta helt fantastiskt.

Eftersom min tid speciellt nu är begränsad mailade jag så denna min kollega med hennes elevers resultat. Vad händer då? Jo, ett par dagar senare kommer responsen. Så här skriver hon:

Tack så mycket för resultatet!
Det var uppmuntrande och inspirerade genast till nya tag och funderingar kring olika arbetssätt för att eleverna ska nå målen.
Jag har väl också tyckt att både ”Kalle” och ”Petter” har gått framåt ganska bra, men det är alltid skönt att få det bekräftat av någon annan också.
Måtte deras intresse för skolarbetet hålla i sig hela vägen uppåt.

Tänk vad dessa ord också kickade loss mig. Denna min kära kollega har absolut en klockren inställning till elevers lärande. Här sätter hon igång med ”nya tag” och reflekterar kring olika arbetssätt med sikte att eleven ska nå målen. Förstår ni att jag har ett av det mest underbara arbete som tänkas kan. Lyckliga mig!!!

En het potatis...

För inte så länge sedan gick det upp ett ljus för mig. Det handlar om den kanske hetaste potatisen i skolans värld som heter ”lärarnas förtroendetid”. Ända fram tills nu har jag alltid tänkt om denna som arbetstid. Med andra ord att jag och mina kollegor arbetar 45.5 timme i veckan, även om vi inte rent lekamligt måste vara i verksamhetens lokaler. I och med debatten som låg på topp för ett par månader sedan, insåg jag att skolans rektor inte äger denna tid.

Jag har arbetat under detta avtal till stor del av mitt vuxna liv och ändå verkar det som att jag inte har fattat detta? Är det möjligt att höra och se fast inte förstå? Tydligen – i varje fall om man heter Gunnel. I min enfald har jag tänkt att den mesta av lärarnas planering måste ligga inom de 10.5 timmarna som en självklarhet. 10.5 timmar är mer än en hel arbetsdag.

Denna blogg får kanske dig som läser att härskna till över mina reflektioner. Men jag tar risken ändå, med att lufta mina tankar här, eftersom det är min blogg. I och för sig vet jag att genom all samverkan och olika saker som läggs på, begränsar det pedagogernas möjlighet till pedagogisk planering på arbetsplatsförlagd tid. Eller är det så att saker som vi åläggs av rektor, förväntar rektor att vi gör på vår förtroendetid? Det har jag svårt att tro för det skulle rent fackligt inte accepteras. Jag har även svårt att tro att en rektor skulle förvänta sig av sin medarbetare att jobba mer än 45.5 timma per vecka för att kunna fullfölja sitt uppdrag. Kan det ytterst handla om att arbetsgivaren förväntar sig att arbetstagaren ska jobba i 45.5 timmar och arbetstagaren tänker att arbetstiden är 35 timmar?

Återstår dock att vi i det avtal som nu gäller har 10.5 timmar varje vecka som vi fritt förfogar över. Nu är jag övertygad om att så många vi är inom yrkeskåren, så olika förvaltar vi denna tid. Jag tror både det finns pedagoger som ger alldeles för mycket av tid och engagemang utöver vad avtalet säger, men sedan är jag lika övertygad om att det också finns de pedagoger som försöker att pressa in allt arbete på 35 schemalagda timmar. I detta fall är det inte undra på att man balanserar på en slak lina.

Så mer och mer får jag förståelse för dem som ivrar för att vår yrkesgrupp ska ha semestertjänst, såsom de flesta andra arbetande personer har. Inte för att jag själv, av fri vilja, skulle välja detta. Jag trivs utomordentligt bra med att jobba järnet när jag väl är igång, på min arbetsplats såväl som hemifrån och sedan få varva ner under en längre tid som ju loven bjuder. Jag tillhör skaran som har svårt för att stänga av (=i riskzon för utbrändhet, men ännu klarat mig). För mig tar det tid innan jag avlusas och går ner i varv och så kan det säkert vara för många av oss.

Sikta mot stjärnorna...

Samtidigt som jag skriver denna blogg sitter jag och tittar på Svensk Idrottsgala. Tala om personer som siktar högt. Inte skulle en enda ”kutte” nå stjärnorna om han/hon inte strävar och är ytterst målmedveten om att man vill nå toppen.

Ingvar Lundberg, Sveriges främsta och mest kända läsforskare, skriver att ska man bli riktigt bra på t.ex. idrott så krävs det träning i minst 5000 timmar. Lundberg drar automatiskt paralleller med läsning. Ska en person uppnå ett flyt och en automatisering i sin läsning handlar det om minst 5000 timmars träning.

Idag har jag arbetat med sammanställning av en del av kommunens elevers testresultat inom lästeknik. Jag blev både glad över att se flera elevers framsteg. På nära håll har jag sett några telningars idoga kamp för att få rätsida på alla krumelurer. Samtidigt hade jag innerligt hoppats på att läsresultaten hade varit ännu bättre.

Det är nu Lundbergs 5000 timmar ringer i mina öron. Hur ska vi i skolan kunna tro att elever kan bli jättegoda läsare när det i många klasser inte främst organiseras för daglig medveten lästräning? Det är lika illa som när jag tror att kunna få muskler genom att prata om hur gärna jag skulle vilja ha mer muskulös mage och armar.

Nog har vi pedagoger i skolans värld mycket att lära av dessa otroliga idrottare. De vet verkligen värdet med att sikta mot stjärnorna.

"Syster Duktigsyndromet"...

Det blev gott och väl tre timmars arbete i morse, på en söndag. Direkt när jag vaknade gick huvudet igång med tankar som är relaterade till jobbet. Detta är i och för sig inget ovanligt, för jag brukar ha svårt att stänga av. Tankar och reflektioner kring arbetet dyker upp, både om det som varit och det som ligger framför mig. Det som var annorlunda idag var att jag kände att nu MÅSTE jag gå upp och verkligen sätta mig in i ett nytt testmaterial (LäSt). För imorgon ska vi ta ställning till om detta ska användas till vår screeningsplan, som jag fått ansvar att utveckla.

Vid halv elva förstod jag att något saknades. Jag hade bara jobbat på och insåg nu att jag till och med glömt bort att äta frukost. Visst, man kan använda sin förtroendetid. Kruxet är att jag varje vecka har fem förtroendetimmar, men de förbrukas med råge under vardagarna.

Min chef gav mig i veckan ett uppdrag som ska vara klart inom 14 dagar. Och han var tydlig med att detta är ett högprioriterat uppdrag.
Allt annat arbete får stå tillbaka, löd budskapet. Och det är naturligtvis helt ok. Men vad gör jag med alla uppgifter, möten och övriga engagemang som redan är inbokade? I stället för att avboka väljer ”Syster Duktig” hellre att gå upp tidigt på söndagsmorgonen för att ta fatt i det mest akuta.

Hur många ”Syster (Bror) Duktig” finns det inte i skolans värld? Som med liv och lust går in för sitt arbete och låter detta ingå i en livsstil. Och som är otroligt svår att bryta. Vanans makt. Varför uppstod en sådan fundering i mig idag? Jag brukar normalt vara ganska påkopplad i olika skolfrågor även på fritiden. Kan det handla om att jag inte vill svika kollegor som jag lovat, samtidigt som jag självklart vill leverera till min chef. Det är inte utan att jag ibland önskar att jag kunde klona mig, för att räcka till.

Uppmuntrande...

En dag i denna vecka hade vi besök från SPSM (SpecialPedagogiska SkolMyndigheten). Denna konsulent var inbjuden att finnas med på ett gemensamt möte tillsammans med berörda pedagoger och rektor. Ytterst handlade det om hur vi framöver kan verka och stödja måluppfyllelsen för speciellt en elev.

Det klassiska inslaget fanns med även i detta samtal, då det handlar om att bygga på den visuella inlärningskanalen och på så sätt stärka elevens självförtroende i dennes lärande. I detta läge ställde jag frågan om man har provat med att låta eleven ta del av streamat material i form av film och även övriga programvaror som stödjer eleven i skrivandet. Här frågade samtidigt konsulenten om vi kan erbjuda en bärbar dator till eleven. Svaret kom snabbt. ”Detta har eleven redan men vill inte använda den bärbara utan endast en av de stationära datorerna, som de andra eleverna arbetar vid”. När det gäller olika programvaror och licenser finns också det på vår skola. Här utbrast nu konsulenten – ”åh, vad ni är duktiga och så långt ni har kommit i utvecklingen”! Självklart gladde detta både oss pedagoger men troligtvis även rektor att få höra.

Kruxet var ändå att eleven ännu inte hade kommit igång med det specifika datorstöd p.g.a. pedagogen inte var introducerad i de digitala möjligheterna. Nu är aktuell pedagog positiv till att lära sig och därmed är inte steget långt till att eleven introduceras.

Summan av kardemumman tyckte jag det var att denna konsulent från vår myndighet, som har ett stort geografiskt område att jämföra med, bekräftade oss i att vi är långt framme inom området av it-stöd till elever i behov, i vår kommun. Nu är det ”bara” ett sista steg vi måste ta = att få ut det ibland den pedagogiska personalen. ”Gud hjälpe oss”!!!

Trolleri...

Häromdagen träffade jag ett arbetslag omkr. ett par elever. Vi pratade hur vi framöver kan stödja dessa i deras måluppfyllelse. När vi kom in på datorstöd berättade den undervisande läraren om vilket riv det var efter deras nyinköpta bärbara datorer när eleverna skulle skriva texter inom ämnet so. Det var särskilt tre elever som läraren prioriterade datorstöd till, utifrån deras skrivsvårigheter. Och här kommer nu poängen.

Dessa elever som knappt hade fått ner något tidigare på papper skrev i förhållandevis mycket längre och innehållsrika texter. Det blev snyggt och var enkelt att sudda och ändra i dokumentet. Eleverna fokuserade på ett helt nytt sätt när de nu utförde uppgifterna. Visst är det ett trolleri, eller hur? Och hur många elever och lärare har ännu inte fått uppleva detta i skolan?

Ganska ofta hör jag sägas att ”vi har ju bara en eller två datorer”. Och inom mig skriker det ”men använd dessa då - se möjligheterna och skit i hindren”!!!

Den aktuella so-läraren kände inte till att i alla våra datorer kan eleverna komma åt både speciella rättstavningsprogram som rättar ord på ett mer suveränt sätt än vad det traditionella rättstavningsprogrammet gör och talsyntes som läser upp elevens texter. Med talsyntes får eleven återkoppling med att höra om meningsbyggnaderna låter rätt.

Vilken lov kommer inte denna lärare att sjunga när hon får se hur hennes elever ytterligare får stöd. Och hur ljuvligt är det inte för en elev att plötsligt märka sig kunna mycket bättre än vad han/hon tidigare har haft möjlighet att visa. Jag bara föreställer mig.

Nyutkommen bok...

Ännu en bok har sett dagens ljus, Språkstörning – en pedagogisk utmaning . Måtte denna bok möta ett behov som finns i skolverksamheten. Många elever finns som vi definierar ha lägre auditiv varseblivningsförmåga till skillnad från den visuella. Möte efter möte kommer detta upp som en följd av pedagogiska utredningar. Här samtalar vi om vikten av att bygga på elevens starka sida som ju oftast är den visuella. Men emellanåt misströstar jag om våra elever får optimalt stöd inom detta område.

Och nu ges denna bok ut. Det kommer att bli så spännande att se vad författaren kommer att tillföra oss som i förlängningen kan komma elever till godo i deras lärande. Man kan t.o.m. ladda ner den som pdf-fil för den som är intresserad. SPSM, vår specialpedagogiska skolmyndighet är helt otroligt generösa och befriade från all kommersialism. Jag är fylld av beundran. Själv har jag beställt boken och ser fram emot att få flera intressanta lässtunder på mina dagliga bussfärder.

Så här presenteras boken:

En metodbok för dig som möter tonårselever
Språkstörning är en funktionsnedsättning som ställer stora krav på pedagogens kunnande och flexibilitet. Elever med språkstörning behöver en lugn och tillrättalagd lärandemiljö med mycket visuellt stöd. I den här boken får pedagoger som undervisar tonårselever många konkreta förslag på bemötande och sätt att undervisa. De traditionella skolämnena tas upp och även olika sätt att kommunicera, liksom alternativa verktyg i undervisningen. Läsaren får följa med på ett antal lektioner som ges som fallbeskrivningar och tillsammans med författaren fundera över vad som var bra och vad som kunde ha gjorts bättre.

Förälskad...

Det sägs att en förälskelse endast varar x antal dagar/månader/år. Därefter övergår denna förälskelse i kärlek och vänskap.

1994 blev jag förälskad. Nu har det gått snart 16 år och jag vill nog påstå att denna förälskelse och passion håller i sig. Hur är det möjligt?

Igår var jag inom hos en av våra rektorer i ett praktiskt ärende. Då kom jag på mig själv att jag utbrast med knäppta händer: ”Jag älskar mitt specialpedagogiska arbete”. I en inre syn såg jag att här kommer Gunnel och hon är inte ensam. Hon har alltid sin stora vän ”Specialpedagogiska arbetet” med sig. Hon behöver aldrig känna sig övergiven och rådvill. Specialpedagogik finns där som hon kan luta sig emot. Det låter nästan som en andlig upplevelse, eller hur?

Mina tankar går till min första rektor som jag hade när jag var nyutexaminerad. Tala om att jag var grön. Trots detta sa denne rektor vid ett tillfälle till mig något som att ”det är fantastiskt Gunnel – du har alltid råd att ge i olika situationer”. Om inte ordagrant så var andemeningen denna. Han tyckte många gånger när det varit problematiskt kring olika elever och man hade samlats till möte, att man lätt ältade utan att hitta någon utväg. Och hur kan det komma sig att han nu upplevde skillnad? Jo, det handlade om att någon hade blivit förtrogen med den specialpedagogiska vännen. Här finns så gott som alltid råd och stöd att hämta.

Det fantastiska är att denna min vän Specialpedagogik inte bara är min, utan kan bli vän med alla i skolans värld. Tänk själv när alla lärare lyriskt kommer att stå med knäppta händer och utbrista ”Vi är så förälskade”, hahahahaha!!!

Dagens kick...

Kickar är härligt att uppleva. Jag älskar sådana. En kick kan innehålla upplevelsen av hur en elev konkret har utvecklats på något område. En annan när jag som idag öppnade en försenad fil i ett mail från en lärarkollega. Denna hade tecknat ner personliga kommentarer från sina elever utifrån att jag har funnits i klassens
lästräning. Den kommentar som rörde mig allra mest kom från en elev som av någon anledning har en sådan otrolig motvilja till att lästräna samtidigt som han vill vara till lags. Det är så komplext. Hur som helst hade han genom sin fantastiska lärare skrivet ”Det är kul med både matte och svenska, men det är inte kul när du inte är här”. Detta kunde han uttrycka trots att jag/vi understundom ibland har med milt tvång tvingat honom till att läsa.

Men den kick som tog priset idag var när jag summerade en av våra rektorers engagemang i hennes pedagogiska ledarskap. Det var inte så länge sedan denna rektor själv arbetade som lärare. Mycket tidigt lade jag märke till henne i verksamheten. Åh, vilken medvetenhet hon visade i sin undervisning! Hon tog sitt ”läreri” på så stort allvar. Och idag är hon rektor. Denna rektor är inte nöjd med att enbart jobba med det administrativa arbetet utan hon kavlar upp ärmarna och ger sig ut i verksamheten. Initierar utveckling och mycket mera. Om ni visste vilken fröjd det är för mig att se och uppleva detta. Var det ska sluta, kan jag bara spekulera i. Kanske återkommer jag till ämnet i fler bloggar framöver.