onsdag 31 mars 2010

Vad är lycka?...

Lycka är förvisso relativ och föränderlig.

Ena dagen är lycka att vara fullt frisk medan den andra dagen är lycka att ha gips i fyra veckor istället för operation och gips i sju veckor.
Ena dagen är lycka att använda båda händerna till att skriva på tangentbordet medan den andra dagen är lycka att kunna använda åtminstone höger hand till att skriva med.
Ena dagen är lycka att vilja vara miljonär medan den andra dagen är lycka att ha arbete med fast inkomst.
Ena dagen är lycka att åka på olika utlandssemestrar flera gånger om året medan den andra dagen är lycka att få miljöomväxling på närmare håll.
Ena dagen är lycka att leva ut passioner medan den andra dagen är lycka att upptäcka vänskapens kraft i äktenskapet.
Ena dagen är lycka glitter och glamor medan den andra dagen är lycka att få fika med sin äkta hälft på ett vanligt kondis.

Visst kan väl jag som människa önska mig olika saker och att få befinna mig i olika tillstånd. Men om detta inte bjuds mig jämt och ständigt är känslan av lycka inte desto mindre då jag för tiden och stunden får leva i en annan dimension av realism.

Är det detta som förnöjsamhet handlar om må tro? Inget fel med att jag strävar, längtar och önskar. Men i alltsammans ändå vara nöjd och tillfredsställd över livets nu.

söndag 28 mars 2010

Inget ont utan att det har något gott med sig...

Pedagogiksamtalet var säkert orsaken till mitt fall i fredags. Min kollektivåkande kollega och jag gjorde sällskap från bussen till skolan. Vi hade kvällen innan varit på samma föreläsning och vi båda var inspirerade. Han hade direkt när han kom hem provat TopOCR eller om det heter OCRtop – en gratis programvara som vi fick tips om kunna vara ett alternativ till vårt OCR-program som omvandlar bild till text och som vi behöver fler av. Ivrigt samtalande med varann insåg jag för sent att under det blöta, på den f.ö. torra trottoaren, gömde sig lite is.
Innan jag hann tänka låg jag där.

Nu hände det som inte skulle hända fler gånger. Vis av förra vinterns fall, har jag troget använt mina broddar dagligen. Men vad hjälpte det nu?

Inget ont utan att det har något gott med sig. Nu fick jag ännu en gång bevis på alla människors godhet. Från hjälp upp på benen, massor av medkänsla och praktisk omtanke såsom skjuts till vårdcentralen, uppmaning om att komma ihåg att anmäla skadan och inte minst på nytt blev jag påmind om vilken oerhörd godhjärtad chef jag har. Jag fick också se hur suveränt sjukvården fungerar. Väl hemkommen fanns min man som skulle kunna få en alldeles egen utmärkelse för att vara en amatörsjukvårdare.

Så här bakefter ler jag vid minnet av när inspiratörer är igång. En av skolledarna ringde när jag precis kom hem från sjukhuset. Jag var bedövad efter att man försökt att dra handleden rätt. Denna skolledare höll på med en kallelse där jag skulle stå för en punkt på kommande måndagsmöte. Jag påmindes då om att jag hade för avsikt att vara i det ena skolområdet och inte kom till mitt kontor där jag hade uppgifter som behövdes till detta möte. Kreativiteten tröt inte utan jag erbjöds att låna skolledarens bil. Bedövningen hann precis gå ur kroppen då jag insåg att jag knappast skulle kunna ratta en bil och inte heller med morfin i kroppen som farbror doktor vänligt nog skickade med hem.

Men visst är det väl underbart när människor brinner, eller hur? Hos denna skolledare existerar bara ordet ”möjligheter”. Hinder finns inte i hennes värld. Jag tror inte ens att hon kan stava till detta ord. Tänk att få leva och verka i en sådan anda. Denna skolledare är ett föredöme för oss andra på så sätt att hon utstrålar mängder av positivitet och att hela tiden söker hon lösningar. Och hon inte bara söker utan hon hittar dem också. Även om lösningen imorgon inte kan bli att jag själv kör bilen.

tisdag 23 mars 2010

Tydlig förväntan...

”Gunnel, Gunnel jag vill berätta”. Med dessa ord möttes jag av en 8-åring som kom springande emot mig idag, när jag kom till en av våra skolor.
Vad visade han sin iver över om att få berätta? Jo, han hade bara en sida kvar av den Läsebok 2 som vi lärare hade föresatt oss att våra svagläsande elever skulle ta sig igenom för att öka sin lästeknik. Denna gosse visste inte till sig av glädje.

Denne elev, låt mig kalla honom för Olle, är en stor gåta för många av oss.
Det går inte att ställa en sådan där amatörsdiagnos som vi ofta har alltför lätt att ge en elev när denne avviker i sitt beteende. Jag minns i höstas då jag dagligen erbjöd lästräning med både Olle och flera av hans klasskamrater. Han hade en otrolig stor motvilja att ta emot den träning av 10 min. som alla svagläsande elever erbjöds få. Över tid får man relation med elever som man träffar varje dag och Olle både ville motprestera men samtidigt blev han vid några tillfällen så arg på sig själv när han gjorde detta. Ett par gånger hade både hans lärare och jag lyckats locka honom med till läshörnan men när han skulle läsa de små ord, som han egentligen kunde, bankade han sitt huvud i väggen som något slags straff för att han hade gått med på att läsa mot sin egentliga vilja, åtminstone för den stunden. Egentligen skulle hans fröken och jag kunna skriva en hel bok om Olle. Han går utanför allt annat av vad jag har mött i skolan under mina år som lärare och specialpedagog och jag tror också det är så för min kollega.

Att se den lyskraft som han utstrålade idag förstår ni kanske hur otroligt glad jag blev av att möta. Jag frågade honom om han tyckte det hade blivit mer enkelt att läsa nu (jag har inte själv varit med i träningen denna termin) men på denna frågan kunde han inte svara. Så jag lurar på om hans glädje egentligen mer bestod i att han hade nått ett mål av att ha läst ut "teknikboken" som de andra klasskamraterna har gjort och att han vet att vi lärare hade denna målsättning både för honom och för övriga elever.
Målet var ju i och för sig inte innehållet i boken men vi vet att denna träning gör stor nytta i den fortsatta läsutvecklingen.

Dagens reflektion handlar därför om hur viktigt är det inte att vi som vuxna är konkreta och visar tydligt vilka förväntningar vi har på varje elev, så att dessa får någon referens till när de också kan känna sig nöjda och glada. Det riktigt suger i mig med ett försöka få tid till att hälsa på och lyssna på denne elev när han läser. Olle har i sanning gått in i djupet av bl.a. mitt hjärta utifrån den lille krake han är och på det sätt han kämpar sig igenom livet.

söndag 21 mars 2010

Det ska börjas i tid...


”Farmor, jag har läst matte. 5 och 5 är 10. 1 och 1 är 2. 2 potatis och 2 potatis är sammanlagt 4 potatis. Min fröken har gjort ett matematikrum på förskolan”. Så här lät det idag då jag samtalade med mitt 4.5 åriga barnbarn i telefon.

Idag uppmanas vi att tidigt börja med matematik redan i förskolan. Nu består inte matematik enbart av taluppfattning och summering av symboler, även om det var detta som mitt barnbarn refererade till. Likväl säger Butterworth (gurun på området) att det är just inom taluppfattning elever lätt står på näsan, när de ska påbörja sin mer uttalade matematiska karriär.

Jag läser precis nu den nyutkomna boken ”Dyskalkyli – Att hjälpa elever med specifika matematiksvårigheter”.

Metoderna om att laborera med taluppfattningen är i och för sig inget nytt under solen. I mitt tidiga specialpedagogiska arbete fick jag förmånen att arbete bl.a. i en år 1 klass, där denna lärare var oerhört kompetent, en ”gammal” lågstadielärare tillråga på allt. Hon, om någon, visste hur eleverna noggrant, på ett lustfyllt sätt, skulle bygga upp olika tal.

Jag för med jämna mellanrum fram olika käpphästar.
Och detta är min senaste. Elever som har stora svårigheter med sin taluppfattning, börja arbeta utifrån metoder som Butterworth skissar på. Av hela mitt hjärta tror jag på att dessa elever kommer att utvecklas. Ibland kan ni tro att det suger i mig om att kavla upp ärmarna, ta min ”läse- och räkneväska” ut i verksamheten och köra järnet. Nu ligger min tjänst på ett annat sätt, men skulle det ändras, är jag på inget sätt främmande för det operativa arbetet. Ibland riktigt längtar jag…mmmmmm.

torsdag 18 mars 2010

Bekräftelsens makt…

För ett par dagar sedan slog det mig på nytt om vad en bekräftelse eller ett erkännande till en medmänniska kan betyda. Är det mer än jag som har fått del av eller som har haft glädjen att få ge? Ja, då vet du vad det innebär.

Jag åker dagligen buss till mitt arbete och när jag steg på bussen sa jag spontant till busschauffören att han var en av våra ”favvochaufförer”. När man pendlar blir det ett gäng av personer som man kontinuerligt växlar ord med. Och under den här vintern har bussen oftast varit mer eller mindre sen. Men så finns det två st. chaufförer som kör bussen på ett sätt som inte de övriga klarar. Både att de kör mjukt, säkert och att de håller tiderna bäst. Denna dag slapp dessa ord ut från min mun. Ett ordspråk lyder: ”Det hjärtat är fullt av talar munnen”.

På bussen har jag mina favoritplatser och den dagen var platsen längst fram ledig. Här jag har utsikt och som jag trivs bra med. När bussen körde in på terminalen vände sig denne busschaufför direkt till mig och undrade om han fick ställa en fråga. ”Visst”, svarade jag. Vad tror ni han frågade om? Jo, han önskade att jag kunde specificera vad jag hade menat, så att han kunde ta detta med sig. Vart nu ”detta” var någonstans. Självklart fick han ett svar.

Det som rörde mitt hjärta var hur denne busschaufför sög in dessa små ord. Troligtvis är han inte bortskämd med att yrkesmässigt bli bekräftad. Hur enkelt kan det inte vara för oss alla att öppna våra munnar när vi väl har någon god tanke som ligger i, det som vi benämner som, våra hjärtan? Det paradoxala är att vi själv också får en skopa glädje av bara farten.

Jag skulle vilja fungera mer inom detta område. Problemet för mig i min vardag är att jag är så himla målfokuserad att jag fördenskull lätt glömmer bort människan. Så dessa mina rader är främst en påminnelse till mig själv om att öppna upp mitt eget hjärta för goda tankar till mina medmänniskor.

onsdag 17 mars 2010

"Att göra bort sig"…

En FB-vän inspirerade mig till dagens blogg. Hon skrev: ”…har gjort bort mig…nu igen”.

Vad är det egentligen som säger att ”vi gör bort oss”? Vem bestämmer ramarna för hur saker och ting bör vara? Sitter inte många av oss i ett fängelse? När vi kommer för nära gränsen av muren säger något inom oss: ”Aja baja, det kan du inte göra för då gör du bort dig”. Eller ”titta på hur han/hon gör bort sig”.

En människa som är spontan löper alltid risk för att ”göra bort sig”. Men so what…ska inte omgivningen kunna ta det? Min iakttagelse är att det handlar om människor som vill och vågar vara kreativa. De som inte är så rädda för att hela tiden vara till lags och därmed förinta vissa delar av sig själv.

När någon person ”gör bort sig” anser jag att det främst handlar om hennes hjärta. Visar sig en person vara godhjärtad kan denna göra det mesta, eftersom omgivningen bör märka att hon är välvilligt inställd. Och skulle någon sura till, kanske denna person kan utmana sig till att bli lite mer överseende och generös.

I min värld är människor som vågar ”göra bort” sig levande personer. Människor som vill bjuda på sig själv men utifrån sin spontanitet inte alltid hinner tänka ett steg längre.

Länge leve människor som tar chansen att våga uttrycka sig spontant med risk för att ibland ”göra bort sig”!!!

söndag 14 mars 2010

Människans doft…


Häromdagen dök en gammal god vän upp i vår bostad. Det var nu flera år sedan vi sågs. Denne vän har alltid stått nära mitt hjärta. Men denna gång var det något nytt som utsöndrades av en mycket god, mogen doft.

Är detta ett språk som kanske inte används till vardags? Just med att olika människor utsöndrar olika dofter. Inte så att jag luktar dessa genom min näsa. Utan att det finns något i en människas inre som kommer ut i form av olika dofter. Dessa dofter kan både lukta rent av illa såväl som mycket goda. Jag tror jag kan översätta ordet doft med ett annat ord som är mer tillgängligt – karaktär.

Av nyfikenhet slog jag upp synonymer för ordet karaktär. Här föreslås bl.a. själsläggning, natur, kynne, sinnelag, personlighet, egenart, moralisk styrka, förmåga att motstå frestelser. I min ungdom var boken "Bejaka dig själv" av Margareta Melin väldigt populär i den vänkrets jag då levde i. Nu påminns jag igen om att denna sanning står sig fortfarande när jag ska växa i min invärtes människa.

Hur som helst fascinerades jag under ett par timmar av den doft som kom ut från denne min vän. Bl.a. berättade han om detta enkla att äntligen, så gammal han nu blivit, ha fått bli vän med sig själv. Hur dynamisk är inte den här verkligheten? Det kvittar om vi har hur mycket kunskap som helst om denna fundamentala sanning och inte själv har blivit ett med den. Vad hjälper det? Ingen särskilt god doft utsöndras då. Är det något som du själv kan identifiera?

Efter mötet med min vän kände jag i sanning mig lockad av att själv växa till mer i min invärtes människa så att jag också kan utsöndra en god doft när jag framöver träffar olika personer i min vardag.