Under - än en gång…

Ännu en gång har jag fått finnas med när ”undret” sker. Det betyder m.a.o. då en elev knäcker läskoden. Åh, så spännande! Jag hade önskat att ni alla fick vara med och dela min/vår glädje.

Det handlar om en överårig elev som trots sin ålder inte har kommit igång med sin läsning. På omvägar hörde jag nu att eleven hade berättat för sin mamma att nu ville han lära sig läsa.
Mamma delgav detta till skolpersonalen vid det senaste föräldramötet.

Precis lägligt har vi fått köpt in ett ganska nytt material som med fördel går att använda till äldre elever som jämsides tränar den fonologiska medvetenheten samtidigt som det är ytterst metodiskt med klar struktur och går sakta men säkert framåt, läsinlärning i 7 steg.

Ni skulle sett denne elev när han efter laboration med syntes och analys, läste med hjälp av sitt finger som följde bågen mellan de olika bokstäverna lo, os, sol. Han såg lika överraskad som snopen ut av att få ihop ljud till ord. Jag sa med glädje att ”nu läser du” vilket eleven med detsamma förnekade. Men roligt var det och stimulerad blev han då han fick fortsätta att jobba med sin lärare att lyssna ut ljud utifrån en bild då jag rusade vidare till nästa uppdrag. Inte undra på att jag dagligen njuter av att få arbeta inom detta yrke - åhhh!

Släpp fången loss…

För gott och väl två veckor sedan gjorde jag en liten miss som fick ganska så stora konsekvenser till följd.

Som vanligt hoppade jag av bussen på väg till en av grundskolorna där Elevhälsan skulle ha sitt sedvanliga fredagsmöte. Jag fick syn på min bussvän som även är en av mina manliga lärarkollegor och gick ikapp honom. Kvällen innan hade vi lyssnat på samma föreläsning och vad tror du då samtalet kom att handla om? Precis så – bl. a. var det ett gratis OCR program som rådgivare från vår myndighet SPSM hade tipsat om och som vi båda var intresserade av att följa upp. Tänk om detta kunde vara något för vår kommun och på så sätt slippa köpa in fler Scan2 Text som kostar pengar. Detta blev innehållet av vårt morgonsamtal.

Snön hade nu försvunnit från trottoarerna och därmed mina broddar, som jag så nogsamt haft på mina stövlar över hela vintern. Även om jag var inbegripen i samtalet noterade jag att lite vått var det på trottoaren en bit bort. Endast några meter där snön som låg invid häcken hade smällt och runnit ut på trottoaren. Inte trodde jag att det fanns förrädisk is under vattenytan som inte syntes med blotta ögat.

Innan jag visste ordet av låg jag där på marken. ”Aj, aj, aj, min arm”, kved jag. Två manliga kollegor till gentlemän hjälpte snabbt mig upp på benen. Båda benen kändes ok och genast gladdes jag över detta. Med färskt minne att det bara är ett år sedan jag satt stilla under sex veckor totalgipsad och inte fick stödja på det ena benet. Men min ena arm däremot…

Summan av kardemumman blev att jag nu har en gipsad arm. Turligt nog är det vänster arm, med tanke på att jag är högerhänt. Två av fem veckor, med ganska mycket värk, har gått. Mentalt vågar jag inte riktigt börja räkna ner. Den positiva förväntan jag kan uppbringa är att värken successivt måste släppa sitt grepp, vilket också delvis har skett. Dock undgår det mig inte att höra rösten som djupt inom mig ropar: ”Släpp fången loss, det är vår”!