Om reflektioner...

Idag påminde min specialpedagogiska kollega mig om att jag inte har bloggat på hela veckan. Inte visste jag att någon har börjat följa min blogg dagligen. Jag trodde mest att mina rader hade ett egenvärde. Men visst är det väl intressant att ta del av varandras små tankar och reflektioner, eller hur? Och inte minst på den klokskap som denne min kollega är bärare av. Tänk om fler kommer igång med att blogga om just sådant som inte får plats i våra olika möten. Alltför många gånger kan jag uppleva att "pladdret" i våra samtal och möten är det som råder, på bekostnad av reflektion. Tänk bara tanken om fler reflektioner hade fått utrymme i vår kommunikation - vad skulle inte detta leda till? Tanken svindlar. Varför finns det inte mer av denna varan? Bara detta ämne skulle kunna bli till en bok.

Orsaken till varför jag inte har bloggat på en vecka beror inte på att reflektioner har trutit. Jag funderar hela tiden på sådant som jag möter. Och självklart är detta något som tar på krafterna. En gång berättade en rektor för mig att när denna lämnar ett möte släpper tanken på en gång. Bra eller dåligt? På sätt och vis lever man nog ett lättsammare liv om man fungerar så. Men hur intressant blir det då? Ligger inte kreativiteten i detta att få stångas och bryta sina tankar på olika sätt och till nästa tillfälle då personerna möts, finns det något att delge utifrån reflektioner som skapat och skapar nya perspektiv osv.

Tänk om jag hade arbetat i kassan på ICA eller städat golvet i skolan. När dagsarbetet är slut funderar jag inte längre på detta. Att vara specialpedagog är tvärtom. Huvudet finns alltid med, vare sig jag fysiskt finns på min arbetsplats eller om jag är hemma eller någon annanstans. Detta kan jag tänka mig en del personer har svårt att förstå. För dem är att vara "på plats" = att arbeta. Tänk om betalning skulle utgå för all tid som gått åt med att reflektera och "föda fram" än det ena och än det andra och som i slutändan kommer eleverna i behov till godo. Då hade jag varit en av många som kunde bli rik av mitt yrke.

Så är det nu inte. "Lönen" för mitt obetalda arbeta handlar säkert om livskvalité. Och om jag nu är funtad så, får jag väl bejaka detta. Förr hette detta "ett kall". Kan det vara samma sak idag fastän vi inte benämner denna term? Hur som helst är jag så oerhört tacksam över att få arbeta med något som känns som handen i handsken.

Ibland har jag förundrats över att få hålla på med mitt fritidsintresse på arbetstid och dessutom få betalt för detta. Eller handlar det om att arbetet följer med mig hem på min fritid? Ja, detta är svårt att sära på. Hur som helst kan jag uppleva det otroligt nådefullt att få trivas så oförskämt bra med mitt liv inom den specialpedagogiska sfären. Visst är väl detta en gåva om något?