Helikopterperspektiv...

Under årets semester blev det så att jag och min man fick tillfälle att hälsa på familj, släkt, vänner och bekanta i flera olika tappningar. Ovanligt många personer under ett par veckor, vilket var otroligt roligt och inspirerande. Jag märkte, och inte minst min man, hur social jag egentligen är. Tid och rum försvinner för mig när jag otvunget och förutsättningslöst får umgås med människor. Jag älskar detta. Många gånger tappar jag denna sida i mitt arbeta eftersom jag här är för målfokuserad på mitt uppdrag… och fördenskull är jag på arbetet för att just arbeta. Men på min fritid och privat njuter jag av varenda minut då jag får dela livet med människor - där gemenskapen är närande.

Under dessa semesterveckor blev vi delaktiga i våra vänners och bekantas olika levnadssituationer, boendeformer m.m. Jag kunde inte undvika att reflektera. T.ex. detta med att de allra flesta av oss bär på ”sina bördor” av olika slag. Vad som är ett stort problem för den ena personen kan upplevas som ett väldigt litet problem för den andra och vice versa, men i jmf. kan bådas situationer upplevas känslomässigt lika smärtsamt för respektive. Men om vi alla utmanar oss till ett helikopterperspektiv kanske sorgen och smärtan får en annan dimension i våra liv. Kan detta vara skillnaden? På nytt påmindes jag om detta perspektiv, när jag igår såg Lena-Maria Klingvall i tv, "Så här är ditt liv".

Men även om det finns motgångar och smärta av olika slag behöver ingen fördenskull duka under eller kanske inte heller fästa så mycket uppmärksamhet på det som upplevs tungt. Många gånger hjälper detta inte problematiken i sig. Och det som har slagit mig är att det viktigaste i livet inte handlar om att vi i yttre mening har det mer eller mindre gynnsamt, bor i koja eller slott eller allt däremellan. Utan det som hela livet handlar om är huruvida vi förhåller oss till all glädje och sorg som vi var och en möter.

Så här bakefter semestern har jag så många härliga minnen av vänner som kan den ädla konsten av att bejaka glädjen och livet här och nu. Underbara Ni!

Felsöka barn…

I alla tider har människor varit olika och framöver kommer det också att se olika ut. Vi föds med olika förutsättningar att mer eller mindre klara av saker och ting. Vi är behäftade med olika styrkor och svagheter. Även olika miljömässiga förutsättningar sätter sin prägel på oss.

Efter sju år börjar så barnen i skolan och blir våra elever. Där ska socialiseringen fortgå och därtill ska dessa små krakar nå måluppfyllelsen. Där ska fortbildandet läggas till grund för det vuxna livet.

Återigen påminns jag om hur enkelt det är för oss i skolans värld att söka felet i barnet istället för att titta på vårt eget pedagogiska arbete när inte eleven klarar skolarbetet som vi önskar.

Speciellt vi som arbetar med barn i förskola/skola vet att alla inte är lika. Likväl går vi lätt i fällan genom att vilja försöka få alla att bli likadana. Alla ska lära sig på samma sätt genom att sitta stilla och göra som fröken säger.


När vi idag läser om Pippi Långstrump så drar vi på smilbandet, när hon följer med Annika och Tommy till skolan och ska lära sig ”plutifikationstabellen”. Men faktum är att vi har både en och flera Pippi Långstrump på riktigt i våra skolor idag. Sedan har vi även dem som säkert vill lära, men inte har förmåga att lära sig på det sätt som vi vill att alla ska lära sig på. Och vad gör vi då?

Jo…det enklaste sättet är att vi bestämmer oss för att det måste vara något fel på ett visst barn för att mönstret stämmer inte med gängse normer. Då får vi behov av att diagnostisera detta barn. Tänk, om vi kan få en diagnos så kanske vi på så sätt själv kan klara oss undan med att det inte är vårt fel med att barnet inte klarar av måluppfyllelsen i skolan.

Självklart generaliserar jag och många av oss sitter i samma båt men med olika arter och grader av detta synsätt.

Men dock, riktigt längtar efter den dag då vi i skolan primärt ställer denna fråga: ”Yes, barnet har svårigheter men vad kan JAG göra för att denna ska lära sig vad som förväntas”. Undras i mitt vemod, om jag får vara med om detta innan jag går i pension.

Efter sådd kommer skörd…

När jag kom till en av skolorna igår stod en klass precis redo för att gå ut på promenad. Det var denna klass som jag i fjol vid samma tid stöttade upp lästräningen med under höstterminen fyra dagar i veckan. S. såg mig först och rusade mig till mötes med en stor kram. Och väl framme i skaran hördes många barnröster samtidigt: ”Gunnel, jag har läst 20 sidor. Jag har läst två böcker osv”. Och en av eleverna, där det var en stor kamp varje gång han skulle genomföra den dagliga träningen, pockade också på min uppmärksamhet av att vilja berätta.

Någon har myntat uttrycket: ”Du blir vad du äter”. Jag har kopierat detta och säger också att: ” Du/jag blir vad du/jag tänker”. Det som en person investerar i genererar vinst. Nu tänker jag inte främst på materiella ting. Efter sådd kommer skörd. Detta är min fulla övertygelse.

Nu sticker jag ut näsan. Men jag är lika övertygad om, rent generellt, att för den lärare som har en god relation med sina elever och tydligt visar vad som är viktigt för henne, blir också viktigt för eleverna. Vilken dynamik är inte detta i läraryrket och som är så otroligt stimulerande! Tänk att vi får möjlighet att forma, inte bara våra egna barn, utan att vi har blivit anförtrodde, att ge och lära, så många fler. Vi får investera i de små liven och som en vacker dag kanske kommer att bestämma för och över oss. Svindlande tanke!

En prins har fötts…

För 35 år sedan väntade jag mitt första barn. På den tiden fick man inte reda på om det var en pojke eller flicka. Det här var en pojke och i den stund jag såg honom blev han prinsen i mitt liv. Jag var helt såld för denna ”kungliga höghet” som jag fick i min vård. Under ett par veckors tid kände jag det som att världen kunde rasa ihop och jag skulle likväl finnas där tillsammans med min prins. Jag minns att jag tittade, kände och smakade på hans små fingrar och tänkte att här får aldrig någonsin sättas en guldring på. Han var bara min helt och hållet.

Liknande upplevelse fick jag två år senare då prinsessan kom. Under hennes uppväxtår var jag helt övertygad om att ingen bättre och högre än en riktig prins skulle vara värd hennes hjärta, hon var ljuvlig likt den vackraste blomman. Blomman fick hon också heta under en lång tid.

Nu har jag inte fått prinsar och prinsessor på riktigt till svärdotter/son men dock helt underbart fina personer som jag hyser en stor kärlek till och respekt för.

I helgen fick vi se det omvända, att en son av folket verkligen äktade en riktig prinsessa. Alla känner till hur denne Daniel har fått utstå spe och en hel del ifrågasättningar utifrån att han inte är född i de ”rätta” kretsarna, såsom t.ex. den andra sessans f.d. pojkvän var.

I helgen av bröllopsfirande kom väl de mest kritiska personerna på skam. Denne prins Daniel som kommer från ett normalt svenskt hem där han fått växa upp med sunda värderingar och berikats med en god självkänsla (=Daniels tal) har nu vunnit högsta vinst. Till skillnad från Viktorias systers f.d. pojkvän som har haft allt förspänt från början, erövrade sessan med dess kungarike, blev välkomnad med öppna famnen från kungen såväl som drottning, sumpade sina chanser till kungariket p.g.a. att inte kunde hålla ”pillesnoppen” där den hörde hemma. Tala om olika världar av karaktärer.

Hur mycket önskar vi inte att alla våra små ”prinsar och prinsessor” ska få växa upp i miljöer där goda karaktärer får möjlighet att danas, i enkla hem såväl som i de mer välsituerade. Hur skulle det då inte se ut i våra skolor och i hela samhället? Förhoppningsvis har det kungliga bröllopet blivit en liten väckarklocka över dessa värden.

Lyckats – än en gång…

Just hemkommen ser jag ett stort kuvert på hallmöblen. Spänningen stiger. I och för sig vet jag vem detta kommer ifrån. Sköndal såklart. Du undrar kanske vad detta är för speciellt med Sköndal. Egentligen är det inte platsen i sig utan produkten som skickas därifrån.

Snabbt som ögat slet jag upp kuvertet och fick ut en CD-skiva. Datorn hade redan satts igång och in åkte skivan för installation. Namnet är Provia 3.2 och Lexia 4.34. Än en gång har Olle Gunnilstam och Martti Mårtens lyckats med sin uppdaterade version av Provia och Lexia. GRATTIS, GRATTIS!

Ni anar inte min glädje. Varför så stor, undrar du kanske? Jo, jag ser framför mig många av våra elever som sliter med de mest grundläggande matematikbegreppen och taluppfattning inom de initiala talområden. Och när de nu även får chans att träna detta via en datorskärm, blir allt så mycket mer lustfyllt.

Nötning och drill har för många av oss inte varit så rumsrent på senare år i skolans värld. Men så blir matematiken delvis också därefter. Likaväl som en elev behöver träna upp sin lästeknik, lika viktigt är det att eleven också får träna upp sin räkneteknik. När problem ska lösas behövs de mentala resurserna riktas till att se lösningarna utan att behöva lägga ner onödig kraft på uträkningar. Med hjälp av Lexia tränas dessa samt matematikbegreppen som är så viktiga därtill.

Nu återstår bara att få de personer som sitter på börsen vill bidra med några ”laxar” för att vi i vår kommun ska få möjlighet att erbjuda alla elever denna möjlighet att förkovras på ett mer lustfyllt sätt. Fortsättning följer!

Förnöjsamhet…

I min livsfilosofi ingår det att vara förnöjsam. Förnöjsamhet genererar i sin tur frid och glädje. Nu har dock ett dilemma uppstått där jag undrar om förnöjsamhet alltid gäller.

I min kommun, där jag verkar, har politikerna tillsammans med förvaltningschef bestämt sig för att man bl.a. vill ha in summativa elevresultat, för att kunna följa verksamheten och i förlängningen elevernas måluppfyllelse. Initialt handlar det om basfärdigheter som ligger till grund för elevernas fortsatta lärande. Och det är här som ”förnöjsamhetens gåva” sätts på prov.

Efter ett års "skörd" av dessa elevresultat är jag inte nöjd så tillvida att jag tycker att vi presterar alldeles för låga resultat. Med vi menar jag då vi som pedagoger. Fastän resultaten manifesterar sig genom eleverna.

Ett uttryck säger att ”vi får det vi förtjänar”. Kan detta tillämpas här? Har vi fått valuta för det som vi investerat? Eller har vi investerat inom fel område eller alldeles för lite? Eller skulle den kommunens elever där jag verkar ha sämre förutsättningar än elever i andra kommuner? Vad beror det på att inte elever presterar bättre? Dessa frågor snurrar ganska mycket just nu i mitt huvud. Så pass mycket att jag väcktes av dessa tankar i natt.

I min skolning som specialpedagog är inte ordet ”nötning och automatisering” något som är fult. De elever som av någon anledning måste träna fler ggr mer än andra för att erövra vissa färdigheter och/eller kunskap är jag övertygad om att vi måste erbjuda denna vara, men självklart så lustfyllt som möjligt. Är det inte synd om eleverna om de ska behöva utsättas för intensivträning? Kanske om vi som pedagoger inte lyckas att skapa motivation. Samtidigt har ingen elev dött av att intensivträna något moment 10-20 min. om dagen även om denna inte kan uppbåda så mycket motivation. Själv har jag sett när pedagoger genom sitt engagemang har fått elever att intressera sig för samma sak som pedagogerna har brunnit. Usch, måste vi nu brinna också? Räcker det inte bara med att vi finns i våra klasser och får runt en hygglig verksamhet?

”Från barn och fyllehundar får man höra sanningen” är det ett ordspråk som heter. Min övertygelse handlar om att våra elever ser igenom oss pedagoger som inte är tillräckligt engagerade och motiverade. Är det inte viktigt för oss att t.ex. eleven får ett genombrott i sitt läs- och räkneflyt blir det inte viktigt för eleven heller. Och orkar vi pedagoger inte finna vägar för eleven att erövra – hur ska då eleven själv kunna ta sig fram utan detta stöd? Säkert är det inte helt bekvämt med ett sådant budskap eftersom det mest enkla för oss som pedagoger är att skuldbelägga eleven för att inte orka och vilja och därför får ”de skylla sig själv”. Eller skuldbelägger vi organisationen för att inte vara gynnsam.

Avslutningsvis konstaterar jag bara att denna blogg inte fick någon riktig knorr på slutet. Bloggen som skrevs under sennatten kanske mest blev ett uttryck för min egen frustration, avsaknad av förnöjsamhet. Vad är svaret månne? Vet du?

Psykisk hälsa?...

En morgon hörde jag ett glatt tillrop från min kontorsgranne (skolpsykologen) när hon kom till arbetet: ”Du skulle ha varit med mig i Stockholm”! Hon kom nämligen direkt från kungliga vetenskapsakademin BUPH där hon hade hämtat in det allra senaste inom forskning för vad som påverkar barns och ungdomars psykiska hälsa.

Vad var det som gladde mig så oerhört mycket, kanske du undrar. Jo, att man i ett sådant forum nått ett slags konsensus om att skolan i allmänhet och läsning i synnerhet, har en stor betydelse för barns psykiska hälsa. Vikten av att de första skolåren blir en positiv erfarenhet och att eleverna lär sig läsa för deras fortsatta lärande och för att de ska må bra. Min kollega menade att alla föredragshållare tryckte på vikten av att eleverna får ett genombrott i sin läsning.

Ganska självklart för många av oss. Men det har inte varit lika solklart för alla, vill jag lugnt påstå. I varje fall inte inom vissa grupper av skolfolk som jag har verkat i. För ett antal år sedan blev även mina chefer ifrågasatta av en kollega inom samma yrkesprofession som jag själv befinner mig i, över hur man bara har kunnat anställa någon specialpedagog i syfte att driva frågor som gäller språket och läsning/skrivning. Hur kan man som skolledning vara så korkad och inte se till helheten?

Konsensus, genom Mats Myrberg, fick regering och skolan på nya tankar som sakteliga börjar bli synliga även i min kommun där jag arbetar, tack och lov! Pendeln svänger. Att lära sig läsa handlar om en inträdesbiljett till det samhälle som vi lever i. Det betyder inte att vi inte ska se till att våra elever mår bra. Men sanna mina ord, de mår än sämre om de inte får lära sig att läsa. Och detta är ett pedagogiskt dilemma, oavsett i vilken status eleven befinner sig i när denna kommer till skolan. Vi pedagoger = skolan, har skyldighet att se till att alla elever lär sig konsten att läsa. Sedan kan eleven komma till förskolan/skolan belastad med fonologiska/språkliga svagheter, men det undantar inte oss pedagoger ansvaret från att hitta vägar in till dem och som ger dem nycklar till den skriftliga världen.

Under åren som gått har jag både känt med- och motvind beroende inom vilka yrkes-kategorier som jag just då, befunnit mig inom. Men just nu upplever jag mycket med-vind, vilket jag gläds oerhört över. På nationella nivå har det gjorts insatser vilket nu börjar märkas på kommunnivå och gissa vem som är lycklig över detta?

Under - än en gång…

Ännu en gång har jag fått finnas med när ”undret” sker. Det betyder m.a.o. då en elev knäcker läskoden. Åh, så spännande! Jag hade önskat att ni alla fick vara med och dela min/vår glädje.

Det handlar om en överårig elev som trots sin ålder inte har kommit igång med sin läsning. På omvägar hörde jag nu att eleven hade berättat för sin mamma att nu ville han lära sig läsa.
Mamma delgav detta till skolpersonalen vid det senaste föräldramötet.

Precis lägligt har vi fått köpt in ett ganska nytt material som med fördel går att använda till äldre elever som jämsides tränar den fonologiska medvetenheten samtidigt som det är ytterst metodiskt med klar struktur och går sakta men säkert framåt, läsinlärning i 7 steg.

Ni skulle sett denne elev när han efter laboration med syntes och analys, läste med hjälp av sitt finger som följde bågen mellan de olika bokstäverna lo, os, sol. Han såg lika överraskad som snopen ut av att få ihop ljud till ord. Jag sa med glädje att ”nu läser du” vilket eleven med detsamma förnekade. Men roligt var det och stimulerad blev han då han fick fortsätta att jobba med sin lärare att lyssna ut ljud utifrån en bild då jag rusade vidare till nästa uppdrag. Inte undra på att jag dagligen njuter av att få arbeta inom detta yrke - åhhh!

Släpp fången loss…

För gott och väl två veckor sedan gjorde jag en liten miss som fick ganska så stora konsekvenser till följd.

Som vanligt hoppade jag av bussen på väg till en av grundskolorna där Elevhälsan skulle ha sitt sedvanliga fredagsmöte. Jag fick syn på min bussvän som även är en av mina manliga lärarkollegor och gick ikapp honom. Kvällen innan hade vi lyssnat på samma föreläsning och vad tror du då samtalet kom att handla om? Precis så – bl. a. var det ett gratis OCR program som rådgivare från vår myndighet SPSM hade tipsat om och som vi båda var intresserade av att följa upp. Tänk om detta kunde vara något för vår kommun och på så sätt slippa köpa in fler Scan2 Text som kostar pengar. Detta blev innehållet av vårt morgonsamtal.

Snön hade nu försvunnit från trottoarerna och därmed mina broddar, som jag så nogsamt haft på mina stövlar över hela vintern. Även om jag var inbegripen i samtalet noterade jag att lite vått var det på trottoaren en bit bort. Endast några meter där snön som låg invid häcken hade smällt och runnit ut på trottoaren. Inte trodde jag att det fanns förrädisk is under vattenytan som inte syntes med blotta ögat.

Innan jag visste ordet av låg jag där på marken. ”Aj, aj, aj, min arm”, kved jag. Två manliga kollegor till gentlemän hjälpte snabbt mig upp på benen. Båda benen kändes ok och genast gladdes jag över detta. Med färskt minne att det bara är ett år sedan jag satt stilla under sex veckor totalgipsad och inte fick stödja på det ena benet. Men min ena arm däremot…

Summan av kardemumman blev att jag nu har en gipsad arm. Turligt nog är det vänster arm, med tanke på att jag är högerhänt. Två av fem veckor, med ganska mycket värk, har gått. Mentalt vågar jag inte riktigt börja räkna ner. Den positiva förväntan jag kan uppbringa är att värken successivt måste släppa sitt grepp, vilket också delvis har skett. Dock undgår det mig inte att höra rösten som djupt inom mig ropar: ”Släpp fången loss, det är vår”!

Vad är lycka?...

Lycka är förvisso relativ och föränderlig.

Ena dagen är lycka att vara fullt frisk medan den andra dagen är lycka att ha gips i fyra veckor istället för operation och gips i sju veckor.
Ena dagen är lycka att använda båda händerna till att skriva på tangentbordet medan den andra dagen är lycka att kunna använda åtminstone höger hand till att skriva med.
Ena dagen är lycka att vilja vara miljonär medan den andra dagen är lycka att ha arbete med fast inkomst.
Ena dagen är lycka att åka på olika utlandssemestrar flera gånger om året medan den andra dagen är lycka att få miljöomväxling på närmare håll.
Ena dagen är lycka att leva ut passioner medan den andra dagen är lycka att upptäcka vänskapens kraft i äktenskapet.
Ena dagen är lycka glitter och glamor medan den andra dagen är lycka att få fika med sin äkta hälft på ett vanligt kondis.

Visst kan väl jag som människa önska mig olika saker och att få befinna mig i olika tillstånd. Men om detta inte bjuds mig jämt och ständigt är känslan av lycka inte desto mindre då jag för tiden och stunden får leva i en annan dimension av realism.

Är det detta som förnöjsamhet handlar om må tro? Inget fel med att jag strävar, längtar och önskar. Men i alltsammans ändå vara nöjd och tillfredsställd över livets nu.

Inget ont utan att det har något gott med sig...

Pedagogiksamtalet var säkert orsaken till mitt fall i fredags. Min kollektivåkande kollega och jag gjorde sällskap från bussen till skolan. Vi hade kvällen innan varit på samma föreläsning och vi båda var inspirerade. Han hade direkt när han kom hem provat TopOCR eller om det heter OCRtop – en gratis programvara som vi fick tips om kunna vara ett alternativ till vårt OCR-program som omvandlar bild till text och som vi behöver fler av. Ivrigt samtalande med varann insåg jag för sent att under det blöta, på den f.ö. torra trottoaren, gömde sig lite is.
Innan jag hann tänka låg jag där.

Nu hände det som inte skulle hända fler gånger. Vis av förra vinterns fall, har jag troget använt mina broddar dagligen. Men vad hjälpte det nu?

Inget ont utan att det har något gott med sig. Nu fick jag ännu en gång bevis på alla människors godhet. Från hjälp upp på benen, massor av medkänsla och praktisk omtanke såsom skjuts till vårdcentralen, uppmaning om att komma ihåg att anmäla skadan och inte minst på nytt blev jag påmind om vilken oerhörd godhjärtad chef jag har. Jag fick också se hur suveränt sjukvården fungerar. Väl hemkommen fanns min man som skulle kunna få en alldeles egen utmärkelse för att vara en amatörsjukvårdare.

Så här bakefter ler jag vid minnet av när inspiratörer är igång. En av skolledarna ringde när jag precis kom hem från sjukhuset. Jag var bedövad efter att man försökt att dra handleden rätt. Denna skolledare höll på med en kallelse där jag skulle stå för en punkt på kommande måndagsmöte. Jag påmindes då om att jag hade för avsikt att vara i det ena skolområdet och inte kom till mitt kontor där jag hade uppgifter som behövdes till detta möte. Kreativiteten tröt inte utan jag erbjöds att låna skolledarens bil. Bedövningen hann precis gå ur kroppen då jag insåg att jag knappast skulle kunna ratta en bil och inte heller med morfin i kroppen som farbror doktor vänligt nog skickade med hem.

Men visst är det väl underbart när människor brinner, eller hur? Hos denna skolledare existerar bara ordet ”möjligheter”. Hinder finns inte i hennes värld. Jag tror inte ens att hon kan stava till detta ord. Tänk att få leva och verka i en sådan anda. Denna skolledare är ett föredöme för oss andra på så sätt att hon utstrålar mängder av positivitet och att hela tiden söker hon lösningar. Och hon inte bara söker utan hon hittar dem också. Även om lösningen imorgon inte kan bli att jag själv kör bilen.

Tydlig förväntan...

”Gunnel, Gunnel jag vill berätta”. Med dessa ord möttes jag av en 8-åring som kom springande emot mig idag, när jag kom till en av våra skolor.
Vad visade han sin iver över om att få berätta? Jo, han hade bara en sida kvar av den Läsebok 2 som vi lärare hade föresatt oss att våra svagläsande elever skulle ta sig igenom för att öka sin lästeknik. Denna gosse visste inte till sig av glädje.

Denne elev, låt mig kalla honom för Olle, är en stor gåta för många av oss.
Det går inte att ställa en sådan där amatörsdiagnos som vi ofta har alltför lätt att ge en elev när denne avviker i sitt beteende. Jag minns i höstas då jag dagligen erbjöd lästräning med både Olle och flera av hans klasskamrater. Han hade en otrolig stor motvilja att ta emot den träning av 10 min. som alla svagläsande elever erbjöds få. Över tid får man relation med elever som man träffar varje dag och Olle både ville motprestera men samtidigt blev han vid några tillfällen så arg på sig själv när han gjorde detta. Ett par gånger hade både hans lärare och jag lyckats locka honom med till läshörnan men när han skulle läsa de små ord, som han egentligen kunde, bankade han sitt huvud i väggen som något slags straff för att han hade gått med på att läsa mot sin egentliga vilja, åtminstone för den stunden. Egentligen skulle hans fröken och jag kunna skriva en hel bok om Olle. Han går utanför allt annat av vad jag har mött i skolan under mina år som lärare och specialpedagog och jag tror också det är så för min kollega.

Att se den lyskraft som han utstrålade idag förstår ni kanske hur otroligt glad jag blev av att möta. Jag frågade honom om han tyckte det hade blivit mer enkelt att läsa nu (jag har inte själv varit med i träningen denna termin) men på denna frågan kunde han inte svara. Så jag lurar på om hans glädje egentligen mer bestod i att han hade nått ett mål av att ha läst ut "teknikboken" som de andra klasskamraterna har gjort och att han vet att vi lärare hade denna målsättning både för honom och för övriga elever.
Målet var ju i och för sig inte innehållet i boken men vi vet att denna träning gör stor nytta i den fortsatta läsutvecklingen.

Dagens reflektion handlar därför om hur viktigt är det inte att vi som vuxna är konkreta och visar tydligt vilka förväntningar vi har på varje elev, så att dessa får någon referens till när de också kan känna sig nöjda och glada. Det riktigt suger i mig med ett försöka få tid till att hälsa på och lyssna på denne elev när han läser. Olle har i sanning gått in i djupet av bl.a. mitt hjärta utifrån den lille krake han är och på det sätt han kämpar sig igenom livet.

Det ska börjas i tid...

”Farmor, jag har läst matte. 5 och 5 är 10. 1 och 1 är 2. 2 potatis och 2 potatis är sammanlagt 4 potatis. Min fröken har gjort ett matematikrum på förskolan”. Så här lät det idag då jag samtalade med mitt 4.5 åriga barnbarn i telefon.

Idag uppmanas vi att tidigt börja med matematik redan i förskolan. Nu består inte matematik enbart av taluppfattning och summering av symboler, även om det var detta som mitt barnbarn refererade till. Likväl säger Butterworth (gurun på området) att det är just inom taluppfattning elever lätt står på näsan, när de ska påbörja sin mer uttalade matematiska karriär.

Jag läser precis nu den nyutkomna boken ”Dyskalkyli – Att hjälpa elever med specifika matematiksvårigheter”.

Metoderna om att laborera med taluppfattningen är i och för sig inget nytt under solen. I mitt tidiga specialpedagogiska arbete fick jag förmånen att arbete bl.a. i en år 1 klass, där denna lärare var oerhört kompetent, en ”gammal” lågstadielärare tillråga på allt. Hon, om någon, visste hur eleverna noggrant, på ett lustfyllt sätt, skulle bygga upp olika tal.

Jag för med jämna mellanrum fram olika käpphästar. Och detta är min senaste. Elever som har stora svårigheter med sin taluppfattning, börja arbeta utifrån metoder som Butterworth skissar på. Av hela mitt hjärta tror jag på att dessa elever kommer att utvecklas. Ibland kan ni tro att det suger i mig om att kavla upp ärmarna, ta min ”läse- och räkneväska” ut i verksamheten och köra järnet. Nu ligger min tjänst på ett annat sätt, men skulle det ändras, är jag på inget sätt främmande för det operativa arbetet. Ibland riktigt längtar jag…mmmmmm.