Ett ljus gick upp för mig

Utbränd, gå i väggen, utmattningssyndrom...dessa ord hör jag från och till. Ibland har jag undrat vad som gör att en person upplever det så, medan en annan inte gör det, fastän båda till det yttre verkar lika upptagna och engagerade.

Idag pratade jag med en kollega som just har börjat arbetsträna efter en tids sjukskrivning (f.d. på väg till utbrändhet). Han berättade att det var riktigt otäckt när han nu idag såg sig tillbaka då han irrade omkr. utan att få någonting riktigt gjort. Och om hur kroppen inte lydde honom osv.

Under min specialpedagogiska fortbildning var det några saker som satte sin pränt alldeles extra hos mig. Bl.a. var det en föreläsning som handlade om vikten av att vara "hemma" och "närvarande" i mötet med människor. I detta möte med en person, ska denna känna att jag är helhjärtad här och nu och inte själsligen någon annanstans. Nu vill jag inte mena att jag själv lever upp inom området, men likväl finns ambitionen hos mig. Ligger det en hemlighet gömd i denna enkla sanning månne?

På bussen i morse läste jag tidskriften Dyslexi, nr 3 2009. En liten blänkare av Dan Hasson då han säger att "stressa rätt och finn balans i tillvaron". Det handlar inte bara om personer som drivs av oro och känner hot av olika slag om de inte presterar full ut. Utan att det inte minst också handlar om de personer som upplever stark framgång som då lätt tappar känsligheten för kroppens signaler. Min erferenhet handlar om att jag ibland går så upp i det jag gör, att jag förtränger både hunger och sömn. Är det så det är då en person tar de första stegen till utbrändhet? Detta blev en väckarklocka för mig. Hur roligt det än är med ett engagemang och arbete, får jag själv passa mig för att inte rubba kroppens naturliga behov av mat, vila och sömn.