Helikopterperspektiv...

Under årets semester blev det så att jag och min man fick tillfälle att hälsa på familj, släkt, vänner och bekanta i flera olika tappningar. Ovanligt många personer under ett par veckor, vilket var otroligt roligt och inspirerande. Jag märkte, och inte minst min man, hur social jag egentligen är. Tid och rum försvinner för mig när jag otvunget och förutsättningslöst får umgås med människor. Jag älskar detta. Många gånger tappar jag denna sida i mitt arbeta eftersom jag här är för målfokuserad på mitt uppdrag… och fördenskull är jag på arbetet för att just arbeta. Men på min fritid och privat njuter jag av varenda minut då jag får dela livet med människor - där gemenskapen är närande.

Under dessa semesterveckor blev vi delaktiga i våra vänners och bekantas olika levnadssituationer, boendeformer m.m. Jag kunde inte undvika att reflektera. T.ex. detta med att de allra flesta av oss bär på ”sina bördor” av olika slag. Vad som är ett stort problem för den ena personen kan upplevas som ett väldigt litet problem för den andra och vice versa, men i jmf. kan bådas situationer upplevas känslomässigt lika smärtsamt för respektive. Men om vi alla utmanar oss till ett helikopterperspektiv kanske sorgen och smärtan får en annan dimension i våra liv. Kan detta vara skillnaden? På nytt påmindes jag om detta perspektiv, när jag igår såg Lena-Maria Klingvall i tv, "Så här är ditt liv".

Men även om det finns motgångar och smärta av olika slag behöver ingen fördenskull duka under eller kanske inte heller fästa så mycket uppmärksamhet på det som upplevs tungt. Många gånger hjälper detta inte problematiken i sig. Och det som har slagit mig är att det viktigaste i livet inte handlar om att vi i yttre mening har det mer eller mindre gynnsamt, bor i koja eller slott eller allt däremellan. Utan det som hela livet handlar om är huruvida vi förhåller oss till all glädje och sorg som vi var och en möter.

Så här bakefter semestern har jag så många härliga minnen av vänner som kan den ädla konsten av att bejaka glädjen och livet här och nu. Underbara Ni!

Felsöka barn…

I alla tider har människor varit olika och framöver kommer det också att se olika ut. Vi föds med olika förutsättningar att mer eller mindre klara av saker och ting. Vi är behäftade med olika styrkor och svagheter. Även olika miljömässiga förutsättningar sätter sin prägel på oss.

Efter sju år börjar så barnen i skolan och blir våra elever. Där ska socialiseringen fortgå och därtill ska dessa små krakar nå måluppfyllelsen. Där ska fortbildandet läggas till grund för det vuxna livet.

Återigen påminns jag om hur enkelt det är för oss i skolans värld att söka felet i barnet istället för att titta på vårt eget pedagogiska arbete när inte eleven klarar skolarbetet som vi önskar.

Speciellt vi som arbetar med barn i förskola/skola vet att alla inte är lika. Likväl går vi lätt i fällan genom att vilja försöka få alla att bli likadana. Alla ska lära sig på samma sätt genom att sitta stilla och göra som fröken säger.


När vi idag läser om Pippi Långstrump så drar vi på smilbandet, när hon följer med Annika och Tommy till skolan och ska lära sig ”plutifikationstabellen”. Men faktum är att vi har både en och flera Pippi Långstrump på riktigt i våra skolor idag. Sedan har vi även dem som säkert vill lära, men inte har förmåga att lära sig på det sätt som vi vill att alla ska lära sig på. Och vad gör vi då?

Jo…det enklaste sättet är att vi bestämmer oss för att det måste vara något fel på ett visst barn för att mönstret stämmer inte med gängse normer. Då får vi behov av att diagnostisera detta barn. Tänk, om vi kan få en diagnos så kanske vi på så sätt själv kan klara oss undan med att det inte är vårt fel med att barnet inte klarar av måluppfyllelsen i skolan.

Självklart generaliserar jag och många av oss sitter i samma båt men med olika arter och grader av detta synsätt.

Men dock, riktigt längtar efter den dag då vi i skolan primärt ställer denna fråga: ”Yes, barnet har svårigheter men vad kan JAG göra för att denna ska lära sig vad som förväntas”. Undras i mitt vemod, om jag får vara med om detta innan jag går i pension.

Efter sådd kommer skörd…

När jag kom till en av skolorna igår stod en klass precis redo för att gå ut på promenad. Det var denna klass som jag i fjol vid samma tid stöttade upp lästräningen med under höstterminen fyra dagar i veckan. S. såg mig först och rusade mig till mötes med en stor kram. Och väl framme i skaran hördes många barnröster samtidigt: ”Gunnel, jag har läst 20 sidor. Jag har läst två böcker osv”. Och en av eleverna, där det var en stor kamp varje gång han skulle genomföra den dagliga träningen, pockade också på min uppmärksamhet av att vilja berätta.

Någon har myntat uttrycket: ”Du blir vad du äter”. Jag har kopierat detta och säger också att: ” Du/jag blir vad du/jag tänker”. Det som en person investerar i genererar vinst. Nu tänker jag inte främst på materiella ting. Efter sådd kommer skörd. Detta är min fulla övertygelse.

Nu sticker jag ut näsan. Men jag är lika övertygad om, rent generellt, att för den lärare som har en god relation med sina elever och tydligt visar vad som är viktigt för henne, blir också viktigt för eleverna. Vilken dynamik är inte detta i läraryrket och som är så otroligt stimulerande! Tänk att vi får möjlighet att forma, inte bara våra egna barn, utan att vi har blivit anförtrodde, att ge och lära, så många fler. Vi får investera i de små liven och som en vacker dag kanske kommer att bestämma för och över oss. Svindlande tanke!