Förnöjsamhet…

I min livsfilosofi ingår det att vara förnöjsam. Förnöjsamhet genererar i sin tur frid och glädje. Nu har dock ett dilemma uppstått där jag undrar om förnöjsamhet alltid gäller.

I min kommun, där jag verkar, har politikerna tillsammans med förvaltningschef bestämt sig för att man bl.a. vill ha in summativa elevresultat, för att kunna följa verksamheten och i förlängningen elevernas måluppfyllelse. Initialt handlar det om basfärdigheter som ligger till grund för elevernas fortsatta lärande. Och det är här som ”förnöjsamhetens gåva” sätts på prov.

Efter ett års "skörd" av dessa elevresultat är jag inte nöjd så tillvida att jag tycker att vi presterar alldeles för låga resultat. Med vi menar jag då vi som pedagoger. Fastän resultaten manifesterar sig genom eleverna.

Ett uttryck säger att ”vi får det vi förtjänar”. Kan detta tillämpas här? Har vi fått valuta för det som vi investerat? Eller har vi investerat inom fel område eller alldeles för lite? Eller skulle den kommunens elever där jag verkar ha sämre förutsättningar än elever i andra kommuner? Vad beror det på att inte elever presterar bättre? Dessa frågor snurrar ganska mycket just nu i mitt huvud. Så pass mycket att jag väcktes av dessa tankar i natt.

I min skolning som specialpedagog är inte ordet ”nötning och automatisering” något som är fult. De elever som av någon anledning måste träna fler ggr mer än andra för att erövra vissa färdigheter och/eller kunskap är jag övertygad om att vi måste erbjuda denna vara, men självklart så lustfyllt som möjligt. Är det inte synd om eleverna om de ska behöva utsättas för intensivträning? Kanske om vi som pedagoger inte lyckas att skapa motivation. Samtidigt har ingen elev dött av att intensivträna något moment 10-20 min. om dagen även om denna inte kan uppbåda så mycket motivation. Själv har jag sett när pedagoger genom sitt engagemang har fått elever att intressera sig för samma sak som pedagogerna har brunnit. Usch, måste vi nu brinna också? Räcker det inte bara med att vi finns i våra klasser och får runt en hygglig verksamhet?

”Från barn och fyllehundar får man höra sanningen” är det ett ordspråk som heter. Min övertygelse handlar om att våra elever ser igenom oss pedagoger som inte är tillräckligt engagerade och motiverade. Är det inte viktigt för oss att t.ex. eleven får ett genombrott i sitt läs- och räkneflyt blir det inte viktigt för eleven heller. Och orkar vi pedagoger inte finna vägar för eleven att erövra – hur ska då eleven själv kunna ta sig fram utan detta stöd? Säkert är det inte helt bekvämt med ett sådant budskap eftersom det mest enkla för oss som pedagoger är att skuldbelägga eleven för att inte orka och vilja och därför får ”de skylla sig själv”. Eller skuldbelägger vi organisationen för att inte vara gynnsam.

Avslutningsvis konstaterar jag bara att denna blogg inte fick någon riktig knorr på slutet. Bloggen som skrevs under sennatten kanske mest blev ett uttryck för min egen frustration, avsaknad av förnöjsamhet. Vad är svaret månne? Vet du?

Psykisk hälsa?...

En morgon hörde jag ett glatt tillrop från min kontorsgranne (skolpsykologen) när hon kom till arbetet: ”Du skulle ha varit med mig i Stockholm”! Hon kom nämligen direkt från kungliga vetenskapsakademin BUPH där hon hade hämtat in det allra senaste inom forskning för vad som påverkar barns och ungdomars psykiska hälsa.

Vad var det som gladde mig så oerhört mycket, kanske du undrar. Jo, att man i ett sådant forum nått ett slags konsensus om att skolan i allmänhet och läsning i synnerhet, har en stor betydelse för barns psykiska hälsa. Vikten av att de första skolåren blir en positiv erfarenhet och att eleverna lär sig läsa för deras fortsatta lärande och för att de ska må bra. Min kollega menade att alla föredragshållare tryckte på vikten av att eleverna får ett genombrott i sin läsning.

Ganska självklart för många av oss. Men det har inte varit lika solklart för alla, vill jag lugnt påstå. I varje fall inte inom vissa grupper av skolfolk som jag har verkat i. För ett antal år sedan blev även mina chefer ifrågasatta av en kollega inom samma yrkesprofession som jag själv befinner mig i, över hur man bara har kunnat anställa någon specialpedagog i syfte att driva frågor som gäller språket och läsning/skrivning. Hur kan man som skolledning vara så korkad och inte se till helheten?

Konsensus, genom Mats Myrberg, fick regering och skolan på nya tankar som sakteliga börjar bli synliga även i min kommun där jag arbetar, tack och lov! Pendeln svänger. Att lära sig läsa handlar om en inträdesbiljett till det samhälle som vi lever i. Det betyder inte att vi inte ska se till att våra elever mår bra. Men sanna mina ord, de mår än sämre om de inte får lära sig att läsa. Och detta är ett pedagogiskt dilemma, oavsett i vilken status eleven befinner sig i när denna kommer till skolan. Vi pedagoger = skolan, har skyldighet att se till att alla elever lär sig konsten att läsa. Sedan kan eleven komma till förskolan/skolan belastad med fonologiska/språkliga svagheter, men det undantar inte oss pedagoger ansvaret från att hitta vägar in till dem och som ger dem nycklar till den skriftliga världen.

Under åren som gått har jag både känt med- och motvind beroende inom vilka yrkes-kategorier som jag just då, befunnit mig inom. Men just nu upplever jag mycket med-vind, vilket jag gläds oerhört över. På nationella nivå har det gjorts insatser vilket nu börjar märkas på kommunnivå och gissa vem som är lycklig över detta?