Födelsedag…

Inte visste jag att det skulle bli så kul att fylla 60 år. Från första början tänkte jag väl att detta inte var något att fira. Men efter fest i dagarna tre har jag här ändrat åsikt.

Är det inte fantastiskt att få ha man, familj, släkt och vänner omkring sig?! Dessa som känslomässigt står mig så nära. Att få dela gemenskap, glädje och bekräftelse med. Festen i dagarna tre inleddes med min tjejfest. Tala om hur lyckans rus kom över mig för varje kär vän som ringde på dörren. Nej, alla hann inte ringa för jag tog emot dem dansande ute i trapphuset. Glädjen kändes total när jag såg var och en. Jag fick berätta för dem att jag ditintills endast hade druckit mjölk och vatten. Att sedan kvällen för mig blev så innehållsrik och lyckad var upplevde jag som full bonus. Att få ha så många kvinnor som jag i olika situtationer inom olika områden kan dela med mig av sådant som berör mig. I sanning är jag RIK.

Inte mindre glad blev när vi dagen efter körde igång nästa fest. Familj och släktkalas kan ibland klinga lite trist i mina öron. Men denna var raka motsatsen. Jag påmindes på nytt om hur rik jag är som får ha många personer omkring mig och som jag känner mig älskad av och som jag också älskar. Intensiteten var total och jag gav mig knappast tid för att ens gå på toa. Jag ville ju inte missa något eller någon. Tiden ville jag få ut maximalt av.

Ingen enda koffeintablett behövde jag svälja ner (!). Jag som så många gånger kan sitta rakt upp och ner och somna, om än kungen finns närvarande. Att få skratta sig igenom flera dygn så att halsen och stämbanden tog stryk blev en del av helgens firning. Att få erfara att familjen ställer upp till 100% önskar jag att alla skulle få uppleva.

Så nu vill jag inom en snar framtid igen fylla 60 år. Ni som inte har kommit dit, kan i sanning se fram emot något stort :-)!

Läsplatta…

När jag var liten fanns det radio, telefon, grammofon också kom televisionen. Vår familj köpte inte tv förrän jag var 13 år. De här apparaterna var enkla att sköta genom on och off-knappar i stort sätt.

Under de senaste 10 år har jag inte slutat att förvånas. Hela tiden nya tekniska prylar. Jag hinner inte med, kan jag känna. Ipod är fortfarande något som jag inte har hållit i mina händer. Däremot fick jag tag på en läsplatta idag. Har du sett en sådan? Det verkar bara vara fantasin som sätter stopp för utvecklingen av olika tekniska prylar. Jag undrar just vem det är som ligger bakom denna nyhet. Tänk om jag själv skulle komma på tanken. Säkert hade jag blivit miljonär på kuppen. Men å andra sidan – vad skulle jag göra med mina miljoner? Jag som har svårt att spendera. När jag kommer in i olika affärer förstår jag inte vad som är intressant att köpa.

Tillbaks till läsplattan. För dig som inte ännu vet vad det är fungerar denna som en liten dataskärm där jag kan läsa en inladdad bok. Och vinsten med plattan är att jag kan ladda ner ett ganska stort antal böcker. Så nu är mina utlandsresor, som någon gång blivande pensionär, räddade. Tänk att kunna sitta utomlands och gå in på biblioteket på nätet, låna och ladda ner en bok som fil och vips kan jag läsa den. Visst är väl detta helt fantastiskt.

Som specialpedagog väntar jag nu på att man även ska utveckla ljud till läsplattorna så de personerna med svag läsförmåga också på detta sätt ska kunna få ett lässtöd. Tänk om jag vore tekniskt lagd. Kanske detta då hade fått bli min affärsidé.

Dagen annorlunda…

Ibland blir inte dagar som man tänkt sig. Känns det igen av dig som läser? Dagen började innan jag kommit in på mitt kontor med ett samtal av en upprörd förälder. Här försvann de första 50 minuterna. Efter bästa förmåga försökte jag förstå och lugna. Lite strödda småsaker fixades, besvarande av ett antal mail, en hel del råd och stöd sker i detta forum och sedan dök ett spontant och kärt besök upp. Det var vår litteraturpedagog i skolverksamheten och som därtill är en klippa.

Du som undrar vad en litteraturpedagog är för något, så kan jag berätta att det är en skolbibliotekarie med lärarutbildningsbakgrund. Det kändes nästan som julafton. Hon hade precis köpt in MIO – Matematiken, Individen, Omgivningen av Skaar Davidsen. Detta material är ämnat att användas som en hjälp till förskollärarna i förskolan som ett stöd till dem att rikta sin medvetenhet till att uppmärksamma matematiken som finns runt omkring barnen i deras naturliga miljö. Väldigt spännande! Och detta material har jag nu fått möjlighet att läsa först.

Det ska börjas i tid säger de kloka och förståndiga. Vi kanske inte tänker på att 2-åringen sysslar med matematik. Detta har barn i alla tider gjort. Men kanske har inte vi vuxna definierat det som matematik. De kan t.ex. tänka rationellt genom att lägga tillbaka leksaker på rätt plats, skilja mellan olika former genom att lägga enkla figurpussel, lägga ”lika på lika”, skilja mellan en och flera och stor och liten, kan dela ut 1 föremål per person. Tänk vilken kompetens dessa små människor har erövrat, redan efter 2-3 år i denna värld.

Ibland kan jag riktigt sakna att få jobba med de små barnen. Dessa som upptäcker med stor nyfikenhet allt nytt och låter sig fascineras. Flera gånger har jag frapperats av mitt barnbarn, 4,5 år, som är så kompetent. Själv tycker jag hon är ett unikum. Samtidigt förstår jag att det finns flera med samma iver till att lära sig. Inte såg jag detta på det här viset då mina/våra barn var små. Men med åldern blir det mer och mer fantastiskt för mig att få se, möta och följa miniatyrerna.

Det fanns även mer kvar av denna dag som också gick i ovanlighetens tecken men det får jag kanske ta en annan gång.

Vinnare - förlorare...

Den senaste tiden har jag blivit åskådare till ett fenomen. Vad för något, undrar du kanske? Min reflektion idag handlar om när blir jag en vinnare kontra en förlorare i handledningssituationer.

Utifrån det specialpedagogiska perspektivet finns det ett område som heter ”handledning”. Bara definitionen skulle kunna fylla ett kapitel i en bok. Jag kan själv tycka mig märka att man i skolan inte riktigt har fått kläm på vad handledning är i dess renaste form, vare sig man är rektor eller lärare. Man talar om handledning och menar lite bollplank med ingredienser av råd och stöd. Min egen definition med vanliga ord är att jag går in i en samtalssituation med en eller flera personer, där ett pedagogiskt dilemma problematiseras, där man träffas under en begränsad tid och plats och utvärderar efter ett visst antal möten om det varit givande och om ev. fortsatt handledning. Handledaren bär ansvaret för att vidga vyerna i tid och rum för personen/personerna som handleds. De som handleds ska, med hjälp av den som handleder, förstå att hämta svaret inom sig själv. Inte är detta något enkelt. Här behöver jag själv förkovran.

Men hur som helst tror jag det finns en hemlighet för den som går in som handledare i en situation utifrån något dilemma. I den stund som handledaren kryper in under skinnet på motparten, blir ett med de/den handledandes känslor, har denna förlorat perspektivet och hamnar i samma frustration och ibland vanmakt som ev. de som handleds befinner sig i. Ut ur handledarens mun strömmar det då frustration och omöjlighetstankar. Detta till skillnad att istället kunna bekräfta vederbörandes känslor och tankar och därefter ta ett steg tillbaka och få perspektiv och på detta sätt möjliggöra öppning för den/de som står i behov.

Det är mänskligt att tala utifrån frustration. Jag tror mig själv vara medveten om när jag faller dit. Det känns inte bra och man gör ingen särskild stor nytta vid dessa tillfällen. Men när det väl händer kan jag bli glad över de kollegor som fördrar och förstår att det kan bli på ett visst sätt. Jag vill också kunna vara en person som visar fördragsamhet. Det som jag får extra svårt för är när en person tar till maktmedel som sitt försvar. Detta perspektiv fanns inte med på kartan i min handledarskurs inom det specialpedagogiska programmet och här behöver jag i sanning utmana mig att bli en vinnare, eftersom jag har mycket svårt för att tåla maktmissbruk.

Var går gränsen?...

Jag kan inte låta bli att fascineras av det översättningsverktyg som Google helt gratis bjuder oss på. Det är perfekt för mig som inte tycker mig behärska engelskan. Så fort jag idag möter engelska texter på nätet, kopierar jag och klistrar in texten direkt i Google översättning också vips, trollas detta fram en skaplig översättning som ger stöd i min förståelse. När översättningen ibland svajar kan jag ändå med mina vaga kunskaper fixa förståelsen. Visst är väl detta fantastiskt! Har du själv provat och vad säger du?

Min egen ”karriär” inom ämnet engelska lyckades en magister Scherin ta död på hos mig i väldigt tidiga år. Jag var nog en ganska omedveten flicka när jag som 10-åring satt i klassrummet och denne magister som han av någon anledning kallades, skulle lära oss engelska. Av någon anledning verkade jag inte förstå vad det hela gick ut på. Jag som många andra klasskamrater kom från arbetarhem, där engelska språket inte fanns på kartan. Vi hade inte ens en tv-apparat där jag ev. hade kunnat höra engelska språket. Var det på 1800-talet, kanske du undrar. Ja faktiskt, så känns det när jag ser tillbaka på denna tid.

Det positiva med denna erfarenhet i min ryggsäck är att min förståelse är ganska stor för elever med inlärningssvårigheter. Jag hade inga läs- och skrivsvårigheter och det var inte därför som det började illa med att lära mig språk. Utan jag tror mer det handlade om hemmiljö som inte var stödjande när det gällde skolarbete till att magister Scherin i början av språklektionerna blev både irriterad och upprörd på mig för att jag inte t.ex. kunde säga vad bläckhorn hette.
En stor fräsande, irriterande man stod och pekade på detta bläckhorn i bänkfacket och som jag inte visste det engelska namnet för. Inkpot – jo, idag vet jag. Av ren rädsla lyckades jag lära mig det. Och jag vill påstå att denne magister under dessa lektioner lyckade knäcka min självkänsla av att lyckas lära mig engelska och mitt självförtroende av att kunna.

Ännu idag kan jag bli riktigt illa till mods om jag märker att en pedagog inte visar förståelse för de elever som har inlärningssvårigheter och t.o.m. blir irriterade på dem. Har denna min erfarenhet kanske något att göra med mitt yrkesval till specialpedagog, månne?

Flera alternativ hjälpmedel finns idag på marknaden och i min kommun har vi köpt in några. Tankemässigt brottas jag med detta översättningsprogram som Google ger. Hur ska vi ställa oss till det här i skolan? Var går gränsen för hur mycket vi kan tillåta kompensera? När tillfälle och tid ges vill jag få en riktig diskussion med pedagoger i denna fråga. Kanske du som läser denna blogg har någon reflektion som du vill dela med dig av. Välkommen att kommentera!

Rätt fråga med rätt svar…

Idag har jag bl.a. varit i en andraklass. Det var hos de elever som jag nästan varje dag under h.t. lyssnade till när de lästränade genom att högläsa. Idag skulle jag dela ut varsitt diplom.

I Excelprogrammet skrev jag in målet som förväntades för dem att nå vid jultid, deras läsförmåga precis innan de gick på sommarlov i första klass och hur deras läsförmåga såg ut strax före jullovet nu i andra klass. Snygga staplar med olika färger som jag hade laminerat.
Alla "läselever" hade självklart utvecklats. Visserligen hade jag hoppats att resultatet skulle vara än bättre än det var. Samtidigt visar det också att få ”läsmuskler” för en elev tar tid att bygga upp.

När diplomen var utdelade och jag satt i klassrummet där även elevernas ordinarie lärare fanns, var det en pojke som frågade: ”Hur mycket mer ska jag läsa för att mina båda staplar ska bli lika långa”? Till saken hör att han nått målet för den ena lässtrategin men saknade en liten bit i den andra. Som blixten från en klar himmel blev inte läraren skyldig ett svar. Denna sa ung. som så: ”Vilken bra fråga du ställer. Det är precis rätt inställning att vilja veta vad du ska göra för din måluppfyllelse”. Efter det fick pojken även konkret svar. Underbara elev och lärare! Tänk när fler och fler elever visar sig sugna på att jaga mot målen. Detta tror jag skedde p.g.a. att denna parvel fick sin lästeknik visualiserad för sig. På liknande sätt skulle man kunna göra med flera områden i skolarbetet. Visst är det fantastiskt att få finnas mitt upp i detta livet! Inte undra på att jag stortrivs.

Som ni förstår fick jag även idag en kick genom denna lilla episod. En vetgirig elev, om än uppsprungen av tävlingshunger, och en alert lärare som vet precis hur hon ska möta eleven.