En morgon hörde jag ett glatt tillrop från min kontorsgranne (skolpsykologen) när hon kom till arbetet: ”Du skulle ha varit med mig i Stockholm”! Hon kom nämligen direkt från kungliga vetenskapsakademin BUPH där hon hade hämtat in det allra senaste inom forskning för vad som påverkar barns och ungdomars psykiska hälsa.
Vad var det som gladde mig så oerhört mycket, kanske du undrar. Jo, att man i ett sådant forum nått ett slags konsensus om att skolan i allmänhet och läsning i synnerhet, har en stor betydelse för barns psykiska hälsa. Vikten av att de första skolåren blir en positiv erfarenhet och att eleverna lär sig läsa för deras fortsatta lärande och för att de ska må bra. Min kollega menade att alla föredragshållare tryckte på vikten av att eleverna får ett genombrott i sin läsning.
Ganska självklart för många av oss. Men det har inte varit lika solklart för alla, vill jag lugnt påstå. I varje fall inte inom vissa grupper av skolfolk som jag har verkat i. För ett antal år sedan blev även mina chefer ifrågasatta av en kollega inom samma yrkesprofession som jag själv befinner mig i, över hur man bara har kunnat anställa någon specialpedagog i syfte att driva frågor som gäller språket och läsning/skrivning. Hur kan man som skolledning vara så korkad och inte se till helheten?
Konsensus, genom Mats Myrberg, fick regering och skolan på nya tankar som sakteliga börjar bli synliga även i min kommun där jag arbetar, tack och lov! Pendeln svänger. Att lära sig läsa handlar om en inträdesbiljett till det samhälle som vi lever i. Det betyder inte att vi inte ska se till att våra elever mår bra. Men sanna mina ord, de mår än sämre om de inte får lära sig att läsa. Och detta är ett pedagogiskt dilemma, oavsett i vilken status eleven befinner sig i när denna kommer till skolan. Vi pedagoger = skolan, har skyldighet att se till att alla elever lär sig konsten att läsa. Sedan kan eleven komma till förskolan/skolan belastad med fonologiska/språkliga svagheter, men det undantar inte oss pedagoger ansvaret från att hitta vägar in till dem och som ger dem nycklar till den skriftliga världen.
Under åren som gått har jag både känt med- och motvind beroende inom vilka yrkes-kategorier som jag just då, befunnit mig inom. Men just nu upplever jag mycket med-vind, vilket jag gläds oerhört över. På nationella nivå har det gjorts insatser vilket nu börjar märkas på kommunnivå och gissa vem som är lycklig över detta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar