tisdag 25 maj 2010

Förnöjsamhet…

I min livsfilosofi ingår det att vara förnöjsam. Förnöjsamhet genererar i sin tur frid och glädje. Nu har dock ett dilemma uppstått där jag undrar om förnöjsamhet alltid gäller.

I min kommun, där jag verkar, har politikerna tillsammans med förvaltningschef bestämt sig för att man bl.a. vill ha in summativa elevresultat, för att kunna följa verksamheten och i förlängningen elevernas måluppfyllelse. Initialt handlar det om basfärdigheter som ligger till grund för elevernas fortsatta lärande. Och det är här som ”förnöjsamhetens gåva” sätts på prov.

Efter ett års "skörd" av dessa elevresultat är jag inte nöjd så tillvida att jag tycker att vi presterar alldeles för låga resultat. Med vi menar jag då vi som pedagoger. Fastän resultaten manifesterar sig genom eleverna.

Ett uttryck säger att ”vi får det vi förtjänar”. Kan detta tillämpas här? Har vi fått valuta för det som vi investerat? Eller har vi investerat inom fel område eller alldeles för lite? Eller skulle den kommunens elever där jag verkar ha sämre förutsättningar än elever i andra kommuner? Vad beror det på att inte elever presterar bättre? Dessa frågor snurrar ganska mycket just nu i mitt huvud. Så pass mycket att jag väcktes av dessa tankar i natt.

I min skolning som specialpedagog är inte ordet ”nötning och automatisering” något som är fult. De elever som av någon anledning måste träna fler ggr mer än andra för att erövra vissa färdigheter och/eller kunskap är jag övertygad om att vi måste erbjuda denna vara, men självklart så lustfyllt som möjligt. Är det inte synd om eleverna om de ska behöva utsättas för intensivträning? Kanske om vi som pedagoger inte lyckas att skapa motivation. Samtidigt har ingen elev dött av att intensivträna något moment 10-20 min. om dagen även om denna inte kan uppbåda så mycket motivation. Själv har jag sett när pedagoger genom sitt engagemang har fått elever att intressera sig för samma sak som pedagogerna har brunnit. Usch, måste vi nu brinna också? Räcker det inte bara med att vi finns i våra klasser och får runt en hygglig verksamhet?

”Från barn och fyllehundar får man höra sanningen” är det ett ordspråk som heter. Min övertygelse handlar om att våra elever ser igenom oss pedagoger som inte är tillräckligt engagerade och motiverade. Är det inte viktigt för oss att t.ex. eleven får ett genombrott i sitt läs- och räkneflyt blir det inte viktigt för eleven heller. Och orkar vi pedagoger inte finna vägar för eleven att erövra – hur ska då eleven själv kunna ta sig fram utan detta stöd? Säkert är det inte helt bekvämt med ett sådant budskap eftersom det mest enkla för oss som pedagoger är att skuldbelägga eleven för att inte orka och vilja och därför får ”de skylla sig själv”. Eller skuldbelägger vi organisationen för att inte vara gynnsam.

Avslutningsvis konstaterar jag bara att denna blogg inte fick någon riktig knorr på slutet. Bloggen som skrevs under sennatten kanske mest blev ett uttryck för min egen frustration, avsaknad av förnöjsamhet. Vad är svaret månne? Vet du?

1 kommentar:

Elisabet Grönte sa...

Det är synd om eleven om han eller hon inte uppnår de färdigheter som så väl behövs i dagens mediala samhälle. Jag tycker det duggar tätt i forskningsrapporter och litteratur att de lärare som lyckas låter eleverna jobba mycket med att läsa, skriva o räkna. Arbetsscheman för åk 1 tror jag har moment som tar tid men inte är effektiva. Vi klarar nog av avkodningen men läsförståelsen är problemet. I Ivar Bråtens bok om läsförståelse finns beforskade metoder. Eleverna måste vara i en text LÄNGE för att göra ord och begrepp till sina egna.
Trevligt att du får igång tankar! Elisabet Grönte