Som vanligt hoppade jag av bussen på väg till en av grundskolorna där Elevhälsan skulle ha sitt sedvanliga fredagsmöte. Jag fick syn på min bussvän som även är en av mina manliga lärarkollegor och gick ikapp honom. Kvällen innan hade vi lyssnat på samma föreläsning och vad tror du då samtalet kom att handla om? Precis så – bl. a. var det ett gratis OCR program som rådgivare från vår myndighet SPSM hade tipsat om och som vi båda var intresserade av att följa upp. Tänk om detta kunde vara något för vår kommun och på så sätt slippa köpa in fler Scan2 Text som kostar pengar. Detta blev innehållet av vårt morgonsamtal.
Snön hade nu försvunnit från trottoarerna och därmed mina broddar, som jag så nogsamt haft på mina stövlar över hela vintern.
Även om jag var inbegripen i samtalet noterade jag att lite vått var det på trottoaren en bit bort. Endast några meter där snön som låg invid häcken hade smällt och runnit ut på trottoaren. Inte trodde jag att det fanns förrädisk is under vattenytan som inte syntes med blotta ögat.Innan jag visste ordet av låg jag där på marken. ”Aj, aj, aj, min arm”, kved jag. Två manliga kollegor till gentlemän hjälpte snabbt mig upp på benen. Båda benen kändes ok och genast gladdes jag över detta. Med färskt minne att det bara är ett år sedan jag satt stilla under sex veckor totalgipsad och inte fick stödja på det ena benet. Men min ena arm däremot…
Summan av kardemumman blev att jag nu har en gipsad arm. Turligt nog är det vänster arm, med tanke på att jag är högerhänt.
Två av fem veckor, med ganska mycket värk, har gått. Mentalt vågar jag inte riktigt börja räkna ner. Den positiva förväntan jag kan uppbringa är att värken successivt måste släppa sitt grepp, vilket också delvis har skett. Dock undgår det mig inte att höra rösten som djupt inom mig ropar: ”Släpp fången loss, det är vår”!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar