Var går gränsen?...

Jag kan inte låta bli att fascineras av det översättningsverktyg som Google helt gratis bjuder oss på. Det är perfekt för mig som inte tycker mig behärska engelskan. Så fort jag idag möter engelska texter på nätet, kopierar jag och klistrar in texten direkt i Google översättning också vips, trollas detta fram en skaplig översättning som ger stöd i min förståelse. När översättningen ibland svajar kan jag ändå med mina vaga kunskaper fixa förståelsen. Visst är väl detta fantastiskt! Har du själv provat och vad säger du?

Min egen ”karriär” inom ämnet engelska lyckades en magister Scherin ta död på hos mig i väldigt tidiga år. Jag var nog en ganska omedveten flicka när jag som 10-åring satt i klassrummet och denne magister som han av någon anledning kallades, skulle lära oss engelska. Av någon anledning verkade jag inte förstå vad det hela gick ut på. Jag som många andra klasskamrater kom från arbetarhem, där engelska språket inte fanns på kartan. Vi hade inte ens en tv-apparat där jag ev. hade kunnat höra engelska språket. Var det på 1800-talet, kanske du undrar. Ja faktiskt, så känns det när jag ser tillbaka på denna tid.

Det positiva med denna erfarenhet i min ryggsäck är att min förståelse är ganska stor för elever med inlärningssvårigheter. Jag hade inga läs- och skrivsvårigheter och det var inte därför som det började illa med att lära mig språk. Utan jag tror mer det handlade om hemmiljö som inte var stödjande när det gällde skolarbete till att magister Scherin i början av språklektionerna blev både irriterad och upprörd på mig för att jag inte t.ex. kunde säga vad bläckhorn hette.
En stor fräsande, irriterande man stod och pekade på detta bläckhorn i bänkfacket och som jag inte visste det engelska namnet för. Inkpot – jo, idag vet jag. Av ren rädsla lyckades jag lära mig det. Och jag vill påstå att denne magister under dessa lektioner lyckade knäcka min självkänsla av att lyckas lära mig engelska och mitt självförtroende av att kunna.

Ännu idag kan jag bli riktigt illa till mods om jag märker att en pedagog inte visar förståelse för de elever som har inlärningssvårigheter och t.o.m. blir irriterade på dem. Har denna min erfarenhet kanske något att göra med mitt yrkesval till specialpedagog, månne?

Flera alternativ hjälpmedel finns idag på marknaden och i min kommun har vi köpt in några. Tankemässigt brottas jag med detta översättningsprogram som Google ger. Hur ska vi ställa oss till det här i skolan? Var går gränsen för hur mycket vi kan tillåta kompensera? När tillfälle och tid ges vill jag få en riktig diskussion med pedagoger i denna fråga. Kanske du som läser denna blogg har någon reflektion som du vill dela med dig av. Välkommen att kommentera!