Detta är i och för sig inget ovanligt, för jag brukar ha svårt att stänga av. Tankar och reflektioner kring arbetet dyker upp, både om det som varit och det som ligger framför mig. Det som var annorlunda idag var att jag kände att nu MÅSTE jag gå upp och verkligen sätta mig in i ett nytt testmaterial (LäSt). För imorgon ska vi ta ställning till om detta ska användas till vår screeningsplan, som jag fått ansvar att utveckla. Vid halv elva förstod jag att något saknades. Jag hade bara jobbat på och insåg nu att jag till och med glömt bort att äta frukost.
Visst, man kan använda sin förtroendetid. Kruxet är att jag varje vecka har fem förtroendetimmar, men de förbrukas med råge under vardagarna. Min chef gav mig i veckan ett uppdrag som ska vara klart inom 14 dagar. Och han var tydlig med att detta är ett högprioriterat uppdrag.
Allt annat arbete får stå tillbaka, löd budskapet. Och det är naturligtvis helt ok. Men vad gör jag med alla uppgifter, möten och övriga engagemang som redan är inbokade? I stället för att avboka väljer ”Syster Duktig” hellre att gå upp tidigt på söndagsmorgonen för att ta fatt i det mest akuta.
Hur många ”Syster (Bror) Duktig” finns det inte i skolans värld? Som med liv och lust går in för sitt arbete och låter detta ingå i en livsstil. Och som är otroligt svår att bryta. Vanans makt. Varför uppstod en sådan fundering i mig idag? Jag brukar normalt vara ganska påkopplad i olika skolfrågor även på fritiden. Kan det handla om att jag inte vill svika kollegor som jag lovat, samtidigt som jag självklart vill leverera till min chef. Det är inte utan att jag ibland önskar att jag kunde klona mig, för att räcka till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar