Förälskad...

Det sägs att en förälskelse endast varar x antal dagar/månader/år. Därefter övergår denna förälskelse i kärlek och vänskap.

1994 blev jag förälskad. Nu har det gått snart 16 år och jag vill nog påstå att denna förälskelse och passion håller i sig. Hur är det möjligt?

Igår var jag inom hos en av våra rektorer i ett praktiskt ärende. Då kom jag på mig själv att jag utbrast med knäppta händer: ”Jag älskar mitt specialpedagogiska arbete”. I en inre syn såg jag att här kommer Gunnel och hon är inte ensam. Hon har alltid sin stora vän ”Specialpedagogiska arbetet” med sig. Hon behöver aldrig känna sig övergiven och rådvill. Specialpedagogik finns där som hon kan luta sig emot. Det låter nästan som en andlig upplevelse, eller hur?

Mina tankar går till min första rektor som jag hade när jag var nyutexaminerad. Tala om att jag var grön. Trots detta sa denne rektor vid ett tillfälle till mig något som att ”det är fantastiskt Gunnel – du har alltid råd att ge i olika situationer”. Om inte ordagrant så var andemeningen denna. Han tyckte många gånger när det varit problematiskt kring olika elever och man hade samlats till möte, att man lätt ältade utan att hitta någon utväg. Och hur kan det komma sig att han nu upplevde skillnad? Jo, det handlade om att någon hade blivit förtrogen med den specialpedagogiska vännen. Här finns så gott som alltid råd och stöd att hämta.

Det fantastiska är att denna min vän Specialpedagogik inte bara är min, utan kan bli vän med alla i skolans värld. Tänk själv när alla lärare lyriskt kommer att stå med knäppta händer och utbrista ”Vi är så förälskade”, hahahahaha!!!