En het potatis...

För inte så länge sedan gick det upp ett ljus för mig. Det handlar om den kanske hetaste potatisen i skolans värld som heter ”lärarnas förtroendetid”. Ända fram tills nu har jag alltid tänkt om denna som arbetstid. Med andra ord att jag och mina kollegor arbetar 45.5 timme i veckan, även om vi inte rent lekamligt måste vara i verksamhetens lokaler. I och med debatten som låg på topp för ett par månader sedan, insåg jag att skolans rektor inte äger denna tid.

Jag har arbetat under detta avtal till stor del av mitt vuxna liv och ändå verkar det som att jag inte har fattat detta? Är det möjligt att höra och se fast inte förstå? Tydligen – i varje fall om man heter Gunnel. I min enfald har jag tänkt att den mesta av lärarnas planering måste ligga inom de 10.5 timmarna som en självklarhet. 10.5 timmar är mer än en hel arbetsdag.

Denna blogg får kanske dig som läser att härskna till över mina reflektioner. Men jag tar risken ändå, med att lufta mina tankar här, eftersom det är min blogg. I och för sig vet jag att genom all samverkan och olika saker som läggs på, begränsar det pedagogernas möjlighet till pedagogisk planering på arbetsplatsförlagd tid. Eller är det så att saker som vi åläggs av rektor, förväntar rektor att vi gör på vår förtroendetid? Det har jag svårt att tro för det skulle rent fackligt inte accepteras. Jag har även svårt att tro att en rektor skulle förvänta sig av sin medarbetare att jobba mer än 45.5 timma per vecka för att kunna fullfölja sitt uppdrag. Kan det ytterst handla om att arbetsgivaren förväntar sig att arbetstagaren ska jobba i 45.5 timmar och arbetstagaren tänker att arbetstiden är 35 timmar?

Återstår dock att vi i det avtal som nu gäller har 10.5 timmar varje vecka som vi fritt förfogar över. Nu är jag övertygad om att så många vi är inom yrkeskåren, så olika förvaltar vi denna tid. Jag tror både det finns pedagoger som ger alldeles för mycket av tid och engagemang utöver vad avtalet säger, men sedan är jag lika övertygad om att det också finns de pedagoger som försöker att pressa in allt arbete på 35 schemalagda timmar. I detta fall är det inte undra på att man balanserar på en slak lina.

Så mer och mer får jag förståelse för dem som ivrar för att vår yrkesgrupp ska ha semestertjänst, såsom de flesta andra arbetande personer har. Inte för att jag själv, av fri vilja, skulle välja detta. Jag trivs utomordentligt bra med att jobba järnet när jag väl är igång, på min arbetsplats såväl som hemifrån och sedan få varva ner under en längre tid som ju loven bjuder. Jag tillhör skaran som har svårt för att stänga av (=i riskzon för utbrändhet, men ännu klarat mig). För mig tar det tid innan jag avlusas och går ner i varv och så kan det säkert vara för många av oss.