Helikopterperspektiv...

Under årets semester blev det så att jag och min man fick tillfälle att hälsa på familj, släkt, vänner och bekanta i flera olika tappningar. Ovanligt många personer under ett par veckor, vilket var otroligt roligt och inspirerande. Jag märkte, och inte minst min man, hur social jag egentligen är. Tid och rum försvinner för mig när jag otvunget och förutsättningslöst får umgås med människor. Jag älskar detta. Många gånger tappar jag denna sida i mitt arbeta eftersom jag här är för målfokuserad på mitt uppdrag… och fördenskull är jag på arbetet för att just arbeta. Men på min fritid och privat njuter jag av varenda minut då jag får dela livet med människor - där gemenskapen är närande.

Under dessa semesterveckor blev vi delaktiga i våra vänners och bekantas olika levnadssituationer, boendeformer m.m. Jag kunde inte undvika att reflektera. T.ex. detta med att de allra flesta av oss bär på ”sina bördor” av olika slag. Vad som är ett stort problem för den ena personen kan upplevas som ett väldigt litet problem för den andra och vice versa, men i jmf. kan bådas situationer upplevas känslomässigt lika smärtsamt för respektive. Men om vi alla utmanar oss till ett helikopterperspektiv kanske sorgen och smärtan får en annan dimension i våra liv. Kan detta vara skillnaden? På nytt påmindes jag om detta perspektiv, när jag igår såg Lena-Maria Klingvall i tv, "Så här är ditt liv".

Men även om det finns motgångar och smärta av olika slag behöver ingen fördenskull duka under eller kanske inte heller fästa så mycket uppmärksamhet på det som upplevs tungt. Många gånger hjälper detta inte problematiken i sig. Och det som har slagit mig är att det viktigaste i livet inte handlar om att vi i yttre mening har det mer eller mindre gynnsamt, bor i koja eller slott eller allt däremellan. Utan det som hela livet handlar om är huruvida vi förhåller oss till all glädje och sorg som vi var och en möter.

Så här bakefter semestern har jag så många härliga minnen av vänner som kan den ädla konsten av att bejaka glädjen och livet här och nu. Underbara Ni!