Mitt härliga val av yrke

Tänk att få ha ett yrke som känns så rätt. Jag är nu inne på snart mitt 15:e år som specialpedagog. Jag vet inte en dag då jag har tittat på klockan och tyckt att denna går långsamt, utan tvärtom. Känslan av att inte hinna med det som jag önskar är den mest vanliga. Och när det är så, tror jag vilken person som helst trivs med sin vardagliga syssla.

Jag kollektivåker varje dag de ca fyra mil som det är till mitt arbete. Vad gör det kan jag tänka. På morgonen sätter jag mig till ro i denna buss, tar av mig ytterkläderna och brer ut mig. Det typiska mänskliga mönstret följer även jag, då jag sätter min rygga på sätet bredvid mig för att visa att jag gärna vill sitta själv och få vara i "min värld". De följande 50 minuterna som åkturen tar har jag nu möjlighet att läsa olika facktidsskrifter, rapporter, litteratur - allt som handlar om specialpedagogik. Hur stor nörd är jag egentligen?

Under hela mitt liv har jag brunnit. Visioner som har drivit mig har under årens lopp växlat. Ung. som när man på skämt säger att "kärleken är densamma men föremålen växlar". Troligtvis finns det en röd tråd, om jag nu hade utvecklat min analys av detta. Det kanske jag gör någon annan gång här i min blogg. Om jag inte får brinna skulle jag känna att något fattas. Tanken på hur det ska bli, om jag får uppleva min pension, och om jag då inte får brinna för något, är näst intill deprimerande. Så jag hoppas, hoppas att jag har möjlighet att förvalta och behålla den här gåvan som jag har fått. För det är verkligen en gåva.