måndag 30 november 2009

Mitt härliga val av yrke

Tänk att få ha ett yrke som känns så rätt. Jag är nu inne på snart mitt 15:e år som specialpedagog. Jag vet inte en dag då jag har tittat på klockan och tyckt att denna går långsamt, utan tvärtom. Känslan av att inte hinna med det som jag önskar är den mest vanliga. Och när det är så, tror jag vilken person som helst trivs med sin vardagliga syssla.

Jag kollektivåker varje dag de ca fyra mil som det är till mitt arbete. Vad gör det kan jag tänka. På morgonen sätter jag mig till ro i denna buss, tar av mig ytterkläderna och brer ut mig. Det typiska mänskliga mönstret följer även jag, då jag sätter min rygga på sätet bredvid mig för att visa att jag gärna vill sitta själv och få vara i "min värld". De följande 50 minuterna som åkturen tar har jag nu möjlighet att läsa olika facktidsskrifter, rapporter, litteratur - allt som handlar om specialpedagogik. Hur stor nörd är jag egentligen?

Under hela mitt liv har jag brunnit. Visioner som har drivit mig har under årens lopp växlat. Ung. som när man på skämt säger att "kärleken är densamma men föremålen växlar". Troligtvis finns det en röd tråd, om jag nu hade utvecklat min analys av detta. Det kanske jag gör någon annan gång här i min blogg. Om jag inte får brinna skulle jag känna att något fattas. Tanken på hur det ska bli, om jag får uppleva min pension, och om jag då inte får brinna för något, är näst intill deprimerande. Så jag hoppas, hoppas att jag har möjlighet att förvalta och behålla den här gåvan som jag har fått. För det är verkligen en gåva.

söndag 29 november 2009

Gunnel i ett nötskal

Igår skapade jag en blogg på min hemsida. Inte för jag vet hur jag skulle göra. Men klicka på datorn har jag aldrig varit rädd för. Problemet blev att jag idag inte vet hur jag får tillgång till mina rader som jag skrev igår.

Bloggen ledde till att jag somnade sent i natt. Det är så kul att lära sig nya saker. Detta är kanske också en av mina egenskaper, dvs. att vilja lära. Men kunskap för mig är selektiv. När jag inte vill något, tycks mina sinnen vara helt stängda. Tvärtom är det då jag verkligen vill erövra ett område. Då finns det inga hinder för mig. Tid och rum liksom försvinner då jag går in för en sak.

Även det här med hunger är ett kapitel för sig. Att skapa är ett effektivt sätt att gå ner i vikt, om det inte var för att mannen hela tiden påminner mig om att vi bör nog äta.

Jag förstår att det kommer säkert att ta mig några dagar till innan jag blir vän med detta verktyg och kan hämta hem de fotografier, länkar, filer mm som jag vill. Men tills dess - på återseende!

Blogg

Blogg är inne. Varför skriver personer och vem orkar läsa deras bloggar, har jag många gånger funderat över. Ett enkelt svar kan vara - den som har behov. Därför är min idé att sätta en del av mina reflektioner på pränt. Både som ett sätt för mig själv att sortera och bearbeta intryck och även ett sätt att dela med mig för den som finner mina tankar vara intressanta. Därför önskar jag dig välkommen att ta del av denna min sida.