Under - än en gång…

Ännu en gång har jag fått finnas med när ”undret” sker. Det betyder m.a.o. då en elev knäcker läskoden. Åh, så spännande! Jag hade önskat att ni alla fick vara med och dela min/vår glädje.

Det handlar om en överårig elev som trots sin ålder inte har kommit igång med sin läsning. På omvägar hörde jag nu att eleven hade berättat för sin mamma att nu ville han lära sig läsa.
Mamma delgav detta till skolpersonalen vid det senaste föräldramötet.

Precis lägligt har vi fått köpt in ett ganska nytt material som med fördel går att använda till äldre elever som jämsides tränar den fonologiska medvetenheten samtidigt som det är ytterst metodiskt med klar struktur och går sakta men säkert framåt, läsinlärning i 7 steg.

Ni skulle sett denne elev när han efter laboration med syntes och analys, läste med hjälp av sitt finger som följde bågen mellan de olika bokstäverna lo, os, sol. Han såg lika överraskad som snopen ut av att få ihop ljud till ord. Jag sa med glädje att ”nu läser du” vilket eleven med detsamma förnekade. Men roligt var det och stimulerad blev han då han fick fortsätta att jobba med sin lärare att lyssna ut ljud utifrån en bild då jag rusade vidare till nästa uppdrag. Inte undra på att jag dagligen njuter av att få arbeta inom detta yrke - åhhh!

Släpp fången loss…

För gott och väl två veckor sedan gjorde jag en liten miss som fick ganska så stora konsekvenser till följd.

Som vanligt hoppade jag av bussen på väg till en av grundskolorna där Elevhälsan skulle ha sitt sedvanliga fredagsmöte. Jag fick syn på min bussvän som även är en av mina manliga lärarkollegor och gick ikapp honom. Kvällen innan hade vi lyssnat på samma föreläsning och vad tror du då samtalet kom att handla om? Precis så – bl. a. var det ett gratis OCR program som rådgivare från vår myndighet SPSM hade tipsat om och som vi båda var intresserade av att följa upp. Tänk om detta kunde vara något för vår kommun och på så sätt slippa köpa in fler Scan2 Text som kostar pengar. Detta blev innehållet av vårt morgonsamtal.

Snön hade nu försvunnit från trottoarerna och därmed mina broddar, som jag så nogsamt haft på mina stövlar över hela vintern. Även om jag var inbegripen i samtalet noterade jag att lite vått var det på trottoaren en bit bort. Endast några meter där snön som låg invid häcken hade smällt och runnit ut på trottoaren. Inte trodde jag att det fanns förrädisk is under vattenytan som inte syntes med blotta ögat.

Innan jag visste ordet av låg jag där på marken. ”Aj, aj, aj, min arm”, kved jag. Två manliga kollegor till gentlemän hjälpte snabbt mig upp på benen. Båda benen kändes ok och genast gladdes jag över detta. Med färskt minne att det bara är ett år sedan jag satt stilla under sex veckor totalgipsad och inte fick stödja på det ena benet. Men min ena arm däremot…

Summan av kardemumman blev att jag nu har en gipsad arm. Turligt nog är det vänster arm, med tanke på att jag är högerhänt. Två av fem veckor, med ganska mycket värk, har gått. Mentalt vågar jag inte riktigt börja räkna ner. Den positiva förväntan jag kan uppbringa är att värken successivt måste släppa sitt grepp, vilket också delvis har skett. Dock undgår det mig inte att höra rösten som djupt inom mig ropar: ”Släpp fången loss, det är vår”!

Vad är lycka?...

Lycka är förvisso relativ och föränderlig.

Ena dagen är lycka att vara fullt frisk medan den andra dagen är lycka att ha gips i fyra veckor istället för operation och gips i sju veckor.
Ena dagen är lycka att använda båda händerna till att skriva på tangentbordet medan den andra dagen är lycka att kunna använda åtminstone höger hand till att skriva med.
Ena dagen är lycka att vilja vara miljonär medan den andra dagen är lycka att ha arbete med fast inkomst.
Ena dagen är lycka att åka på olika utlandssemestrar flera gånger om året medan den andra dagen är lycka att få miljöomväxling på närmare håll.
Ena dagen är lycka att leva ut passioner medan den andra dagen är lycka att upptäcka vänskapens kraft i äktenskapet.
Ena dagen är lycka glitter och glamor medan den andra dagen är lycka att få fika med sin äkta hälft på ett vanligt kondis.

Visst kan väl jag som människa önska mig olika saker och att få befinna mig i olika tillstånd. Men om detta inte bjuds mig jämt och ständigt är känslan av lycka inte desto mindre då jag för tiden och stunden får leva i en annan dimension av realism.

Är det detta som förnöjsamhet handlar om må tro? Inget fel med att jag strävar, längtar och önskar. Men i alltsammans ändå vara nöjd och tillfredsställd över livets nu.

Inget ont utan att det har något gott med sig...

Pedagogiksamtalet var säkert orsaken till mitt fall i fredags. Min kollektivåkande kollega och jag gjorde sällskap från bussen till skolan. Vi hade kvällen innan varit på samma föreläsning och vi båda var inspirerade. Han hade direkt när han kom hem provat TopOCR eller om det heter OCRtop – en gratis programvara som vi fick tips om kunna vara ett alternativ till vårt OCR-program som omvandlar bild till text och som vi behöver fler av. Ivrigt samtalande med varann insåg jag för sent att under det blöta, på den f.ö. torra trottoaren, gömde sig lite is.
Innan jag hann tänka låg jag där.

Nu hände det som inte skulle hända fler gånger. Vis av förra vinterns fall, har jag troget använt mina broddar dagligen. Men vad hjälpte det nu?

Inget ont utan att det har något gott med sig. Nu fick jag ännu en gång bevis på alla människors godhet. Från hjälp upp på benen, massor av medkänsla och praktisk omtanke såsom skjuts till vårdcentralen, uppmaning om att komma ihåg att anmäla skadan och inte minst på nytt blev jag påmind om vilken oerhörd godhjärtad chef jag har. Jag fick också se hur suveränt sjukvården fungerar. Väl hemkommen fanns min man som skulle kunna få en alldeles egen utmärkelse för att vara en amatörsjukvårdare.

Så här bakefter ler jag vid minnet av när inspiratörer är igång. En av skolledarna ringde när jag precis kom hem från sjukhuset. Jag var bedövad efter att man försökt att dra handleden rätt. Denna skolledare höll på med en kallelse där jag skulle stå för en punkt på kommande måndagsmöte. Jag påmindes då om att jag hade för avsikt att vara i det ena skolområdet och inte kom till mitt kontor där jag hade uppgifter som behövdes till detta möte. Kreativiteten tröt inte utan jag erbjöds att låna skolledarens bil. Bedövningen hann precis gå ur kroppen då jag insåg att jag knappast skulle kunna ratta en bil och inte heller med morfin i kroppen som farbror doktor vänligt nog skickade med hem.

Men visst är det väl underbart när människor brinner, eller hur? Hos denna skolledare existerar bara ordet ”möjligheter”. Hinder finns inte i hennes värld. Jag tror inte ens att hon kan stava till detta ord. Tänk att få leva och verka i en sådan anda. Denna skolledare är ett föredöme för oss andra på så sätt att hon utstrålar mängder av positivitet och att hela tiden söker hon lösningar. Och hon inte bara söker utan hon hittar dem också. Även om lösningen imorgon inte kan bli att jag själv kör bilen.

Tydlig förväntan...

”Gunnel, Gunnel jag vill berätta”. Med dessa ord möttes jag av en 8-åring som kom springande emot mig idag, när jag kom till en av våra skolor.
Vad visade han sin iver över om att få berätta? Jo, han hade bara en sida kvar av den Läsebok 2 som vi lärare hade föresatt oss att våra svagläsande elever skulle ta sig igenom för att öka sin lästeknik. Denna gosse visste inte till sig av glädje.

Denne elev, låt mig kalla honom för Olle, är en stor gåta för många av oss.
Det går inte att ställa en sådan där amatörsdiagnos som vi ofta har alltför lätt att ge en elev när denne avviker i sitt beteende. Jag minns i höstas då jag dagligen erbjöd lästräning med både Olle och flera av hans klasskamrater. Han hade en otrolig stor motvilja att ta emot den träning av 10 min. som alla svagläsande elever erbjöds få. Över tid får man relation med elever som man träffar varje dag och Olle både ville motprestera men samtidigt blev han vid några tillfällen så arg på sig själv när han gjorde detta. Ett par gånger hade både hans lärare och jag lyckats locka honom med till läshörnan men när han skulle läsa de små ord, som han egentligen kunde, bankade han sitt huvud i väggen som något slags straff för att han hade gått med på att läsa mot sin egentliga vilja, åtminstone för den stunden. Egentligen skulle hans fröken och jag kunna skriva en hel bok om Olle. Han går utanför allt annat av vad jag har mött i skolan under mina år som lärare och specialpedagog och jag tror också det är så för min kollega.

Att se den lyskraft som han utstrålade idag förstår ni kanske hur otroligt glad jag blev av att möta. Jag frågade honom om han tyckte det hade blivit mer enkelt att läsa nu (jag har inte själv varit med i träningen denna termin) men på denna frågan kunde han inte svara. Så jag lurar på om hans glädje egentligen mer bestod i att han hade nått ett mål av att ha läst ut "teknikboken" som de andra klasskamraterna har gjort och att han vet att vi lärare hade denna målsättning både för honom och för övriga elever.
Målet var ju i och för sig inte innehållet i boken men vi vet att denna träning gör stor nytta i den fortsatta läsutvecklingen.

Dagens reflektion handlar därför om hur viktigt är det inte att vi som vuxna är konkreta och visar tydligt vilka förväntningar vi har på varje elev, så att dessa får någon referens till när de också kan känna sig nöjda och glada. Det riktigt suger i mig med ett försöka få tid till att hälsa på och lyssna på denne elev när han läser. Olle har i sanning gått in i djupet av bl.a. mitt hjärta utifrån den lille krake han är och på det sätt han kämpar sig igenom livet.

Det ska börjas i tid...

”Farmor, jag har läst matte. 5 och 5 är 10. 1 och 1 är 2. 2 potatis och 2 potatis är sammanlagt 4 potatis. Min fröken har gjort ett matematikrum på förskolan”. Så här lät det idag då jag samtalade med mitt 4.5 åriga barnbarn i telefon.

Idag uppmanas vi att tidigt börja med matematik redan i förskolan. Nu består inte matematik enbart av taluppfattning och summering av symboler, även om det var detta som mitt barnbarn refererade till. Likväl säger Butterworth (gurun på området) att det är just inom taluppfattning elever lätt står på näsan, när de ska påbörja sin mer uttalade matematiska karriär.

Jag läser precis nu den nyutkomna boken ”Dyskalkyli – Att hjälpa elever med specifika matematiksvårigheter”.

Metoderna om att laborera med taluppfattningen är i och för sig inget nytt under solen. I mitt tidiga specialpedagogiska arbete fick jag förmånen att arbete bl.a. i en år 1 klass, där denna lärare var oerhört kompetent, en ”gammal” lågstadielärare tillråga på allt. Hon, om någon, visste hur eleverna noggrant, på ett lustfyllt sätt, skulle bygga upp olika tal.

Jag för med jämna mellanrum fram olika käpphästar. Och detta är min senaste. Elever som har stora svårigheter med sin taluppfattning, börja arbeta utifrån metoder som Butterworth skissar på. Av hela mitt hjärta tror jag på att dessa elever kommer att utvecklas. Ibland kan ni tro att det suger i mig om att kavla upp ärmarna, ta min ”läse- och räkneväska” ut i verksamheten och köra järnet. Nu ligger min tjänst på ett annat sätt, men skulle det ändras, är jag på inget sätt främmande för det operativa arbetet. Ibland riktigt längtar jag…mmmmmm.

Bekräftelsens makt…

För ett par dagar sedan slog det mig på nytt om vad en bekräftelse eller ett erkännande till en medmänniska kan betyda. Är det mer än jag som har fått del av eller som har haft glädjen att få ge? Ja, då vet du vad det innebär.

Jag åker dagligen buss till mitt arbete och när jag steg på bussen sa jag spontant till busschauffören att han var en av våra ”favvochaufförer”. När man pendlar blir det ett gäng av personer som man kontinuerligt växlar ord med. Och under den här vintern har bussen oftast varit mer eller mindre sen. Men så finns det två st. chaufförer som kör bussen på ett sätt som inte de övriga klarar. Både att de kör mjukt, säkert och att de håller tiderna bäst. Denna dag slapp dessa ord ut från min mun. Ett ordspråk lyder: ”Det hjärtat är fullt av talar munnen”.

På bussen har jag mina favoritplatser och den dagen var platsen längst fram ledig. Här jag har utsikt och som jag trivs bra med. När bussen körde in på terminalen vände sig denne busschaufför direkt till mig och undrade om han fick ställa en fråga. ”Visst”, svarade jag. Vad tror ni han frågade om? Jo, han önskade att jag kunde specificera vad jag hade menat, så att han kunde ta detta med sig. Vart nu ”detta” var någonstans. Självklart fick han ett svar.

Det som rörde mitt hjärta var hur denne busschaufför sög in dessa små ord. Troligtvis är han inte bortskämd med att yrkesmässigt bli bekräftad. Hur enkelt kan det inte vara för oss alla att öppna våra munnar när vi väl har någon god tanke som ligger i, det som vi benämner som, våra hjärtan? Det paradoxala är att vi själv också får en skopa glädje av bara farten.

Jag skulle vilja fungera mer inom detta område. Problemet för mig i min vardag är att jag är så himla målfokuserad att jag fördenskull lätt glömmer bort människan. Så dessa mina rader är främst en påminnelse till mig själv om att öppna upp mitt eget hjärta för goda tankar till mina medmänniskor.

"Att göra bort sig"…

En FB-vän inspirerade mig till dagens blogg. Hon skrev: ”…har gjort bort mig…nu igen”.

Vad är det egentligen som säger att ”vi gör bort oss”? Vem bestämmer ramarna för hur saker och ting bör vara? Sitter inte många av oss i ett fängelse? När vi kommer för nära gränsen av muren säger något inom oss: ”Aja baja, det kan du inte göra för då gör du bort dig”. Eller ”titta på hur han/hon gör bort sig”.

En människa som är spontan löper alltid risk för att ”göra bort sig”. Men so what…ska inte omgivningen kunna ta det? Min iakttagelse är att det handlar om människor som vill och vågar vara kreativa. De som inte är så rädda för att hela tiden vara till lags och därmed förinta vissa delar av sig själv.

När någon person ”gör bort sig” anser jag att det främst handlar om hennes hjärta. Visar sig en person vara godhjärtad kan denna göra det mesta, eftersom omgivningen bör märka att hon är välvilligt inställd. Och skulle någon sura till, kanske denna person kan utmana sig till att bli lite mer överseende och generös.

I min värld är människor som vågar ”göra bort” sig levande personer. Människor som vill bjuda på sig själv men utifrån sin spontanitet inte alltid hinner tänka ett steg längre.

Länge leve människor som tar chansen att våga uttrycka sig spontant med risk för att ibland ”göra bort sig”!!!

Människans doft…

Häromdagen dök en gammal god vän upp i vår bostad. Det var nu flera år sedan vi sågs. Denne vän har alltid stått nära mitt hjärta. Men denna gång var det något nytt som utsöndrades av en mycket god, mogen doft.

Är detta ett språk som kanske inte används till vardags? Just med att olika människor utsöndrar olika dofter. Inte så att jag luktar dessa genom min näsa. Utan att det finns något i en människas inre som kommer ut i form av olika dofter. Dessa dofter kan både lukta rent av illa såväl som mycket goda. Jag tror jag kan översätta ordet doft med ett annat ord som är mer tillgängligt – karaktär.

Av nyfikenhet slog jag upp synonymer för ordet karaktär. Här föreslås bl.a. själsläggning, natur, kynne, sinnelag, personlighet, egenart, moralisk styrka, förmåga att motstå frestelser. I min ungdom var boken "Bejaka dig själv" av Margareta Melin väldigt populär i den vänkrets jag då levde i. Nu påminns jag igen om att denna sanning står sig fortfarande när jag ska växa i min invärtes människa.

Hur som helst fascinerades jag under ett par timmar av den doft som kom ut från denne min vän. Bl.a. berättade han om detta enkla att äntligen, så gammal han nu blivit, ha fått bli vän med sig själv. Hur dynamisk är inte den här verkligheten? Det kvittar om vi har hur mycket kunskap som helst om denna fundamentala sanning och inte själv har blivit ett med den. Vad hjälper det? Ingen särskilt god doft utsöndras då. Är det något som du själv kan identifiera?

Efter mötet med min vän kände jag i sanning mig lockad av att själv växa till mer i min invärtes människa så att jag också kan utsöndra en god doft när jag framöver träffar olika personer i min vardag.

Födelsedag…

Inte visste jag att det skulle bli så kul att fylla 60 år. Från första början tänkte jag väl att detta inte var något att fira. Men efter fest i dagarna tre har jag här ändrat åsikt.

Är det inte fantastiskt att få ha man, familj, släkt och vänner omkring sig?! Dessa som känslomässigt står mig så nära. Att få dela gemenskap, glädje och bekräftelse med. Festen i dagarna tre inleddes med min tjejfest. Tala om hur lyckans rus kom över mig för varje kär vän som ringde på dörren. Nej, alla hann inte ringa för jag tog emot dem dansande ute i trapphuset. Glädjen kändes total när jag såg var och en. Jag fick berätta för dem att jag ditintills endast hade druckit mjölk och vatten. Att sedan kvällen för mig blev så innehållsrik och lyckad var upplevde jag som full bonus. Att få ha så många kvinnor som jag i olika situtationer inom olika områden kan dela med mig av sådant som berör mig. I sanning är jag RIK.

Inte mindre glad blev när vi dagen efter körde igång nästa fest. Familj och släktkalas kan ibland klinga lite trist i mina öron. Men denna var raka motsatsen. Jag påmindes på nytt om hur rik jag är som får ha många personer omkring mig och som jag känner mig älskad av och som jag också älskar. Intensiteten var total och jag gav mig knappast tid för att ens gå på toa. Jag ville ju inte missa något eller någon. Tiden ville jag få ut maximalt av.

Ingen enda koffeintablett behövde jag svälja ner (!). Jag som så många gånger kan sitta rakt upp och ner och somna, om än kungen finns närvarande. Att få skratta sig igenom flera dygn så att halsen och stämbanden tog stryk blev en del av helgens firning. Att få erfara att familjen ställer upp till 100% önskar jag att alla skulle få uppleva.

Så nu vill jag inom en snar framtid igen fylla 60 år. Ni som inte har kommit dit, kan i sanning se fram emot något stort :-)!

Läsplatta…

När jag var liten fanns det radio, telefon, grammofon också kom televisionen. Vår familj köpte inte tv förrän jag var 13 år. De här apparaterna var enkla att sköta genom on och off-knappar i stort sätt.

Under de senaste 10 år har jag inte slutat att förvånas. Hela tiden nya tekniska prylar. Jag hinner inte med, kan jag känna. Ipod är fortfarande något som jag inte har hållit i mina händer. Däremot fick jag tag på en läsplatta idag. Har du sett en sådan? Det verkar bara vara fantasin som sätter stopp för utvecklingen av olika tekniska prylar. Jag undrar just vem det är som ligger bakom denna nyhet. Tänk om jag själv skulle komma på tanken. Säkert hade jag blivit miljonär på kuppen. Men å andra sidan – vad skulle jag göra med mina miljoner? Jag som har svårt att spendera. När jag kommer in i olika affärer förstår jag inte vad som är intressant att köpa.

Tillbaks till läsplattan. För dig som inte ännu vet vad det är fungerar denna som en liten dataskärm där jag kan läsa en inladdad bok. Och vinsten med plattan är att jag kan ladda ner ett ganska stort antal böcker. Så nu är mina utlandsresor, som någon gång blivande pensionär, räddade. Tänk att kunna sitta utomlands och gå in på biblioteket på nätet, låna och ladda ner en bok som fil och vips kan jag läsa den. Visst är väl detta helt fantastiskt.

Som specialpedagog väntar jag nu på att man även ska utveckla ljud till läsplattorna så de personerna med svag läsförmåga också på detta sätt ska kunna få ett lässtöd. Tänk om jag vore tekniskt lagd. Kanske detta då hade fått bli min affärsidé.

Dagen annorlunda…

Ibland blir inte dagar som man tänkt sig. Känns det igen av dig som läser? Dagen började innan jag kommit in på mitt kontor med ett samtal av en upprörd förälder. Här försvann de första 50 minuterna. Efter bästa förmåga försökte jag förstå och lugna. Lite strödda småsaker fixades, besvarande av ett antal mail, en hel del råd och stöd sker i detta forum och sedan dök ett spontant och kärt besök upp. Det var vår litteraturpedagog i skolverksamheten och som därtill är en klippa.

Du som undrar vad en litteraturpedagog är för något, så kan jag berätta att det är en skolbibliotekarie med lärarutbildningsbakgrund. Det kändes nästan som julafton. Hon hade precis köpt in MIO – Matematiken, Individen, Omgivningen av Skaar Davidsen. Detta material är ämnat att användas som en hjälp till förskollärarna i förskolan som ett stöd till dem att rikta sin medvetenhet till att uppmärksamma matematiken som finns runt omkring barnen i deras naturliga miljö. Väldigt spännande! Och detta material har jag nu fått möjlighet att läsa först.

Det ska börjas i tid säger de kloka och förståndiga. Vi kanske inte tänker på att 2-åringen sysslar med matematik. Detta har barn i alla tider gjort. Men kanske har inte vi vuxna definierat det som matematik. De kan t.ex. tänka rationellt genom att lägga tillbaka leksaker på rätt plats, skilja mellan olika former genom att lägga enkla figurpussel, lägga ”lika på lika”, skilja mellan en och flera och stor och liten, kan dela ut 1 föremål per person. Tänk vilken kompetens dessa små människor har erövrat, redan efter 2-3 år i denna värld.

Ibland kan jag riktigt sakna att få jobba med de små barnen. Dessa som upptäcker med stor nyfikenhet allt nytt och låter sig fascineras. Flera gånger har jag frapperats av mitt barnbarn, 4,5 år, som är så kompetent. Själv tycker jag hon är ett unikum. Samtidigt förstår jag att det finns flera med samma iver till att lära sig. Inte såg jag detta på det här viset då mina/våra barn var små. Men med åldern blir det mer och mer fantastiskt för mig att få se, möta och följa miniatyrerna.

Det fanns även mer kvar av denna dag som också gick i ovanlighetens tecken men det får jag kanske ta en annan gång.

Vinnare - förlorare...

Den senaste tiden har jag blivit åskådare till ett fenomen. Vad för något, undrar du kanske? Min reflektion idag handlar om när blir jag en vinnare kontra en förlorare i handledningssituationer.

Utifrån det specialpedagogiska perspektivet finns det ett område som heter ”handledning”. Bara definitionen skulle kunna fylla ett kapitel i en bok. Jag kan själv tycka mig märka att man i skolan inte riktigt har fått kläm på vad handledning är i dess renaste form, vare sig man är rektor eller lärare. Man talar om handledning och menar lite bollplank med ingredienser av råd och stöd. Min egen definition med vanliga ord är att jag går in i en samtalssituation med en eller flera personer, där ett pedagogiskt dilemma problematiseras, där man träffas under en begränsad tid och plats och utvärderar efter ett visst antal möten om det varit givande och om ev. fortsatt handledning. Handledaren bär ansvaret för att vidga vyerna i tid och rum för personen/personerna som handleds. De som handleds ska, med hjälp av den som handleder, förstå att hämta svaret inom sig själv. Inte är detta något enkelt. Här behöver jag själv förkovran.

Men hur som helst tror jag det finns en hemlighet för den som går in som handledare i en situation utifrån något dilemma. I den stund som handledaren kryper in under skinnet på motparten, blir ett med de/den handledandes känslor, har denna förlorat perspektivet och hamnar i samma frustration och ibland vanmakt som ev. de som handleds befinner sig i. Ut ur handledarens mun strömmar det då frustration och omöjlighetstankar. Detta till skillnad att istället kunna bekräfta vederbörandes känslor och tankar och därefter ta ett steg tillbaka och få perspektiv och på detta sätt möjliggöra öppning för den/de som står i behov.

Det är mänskligt att tala utifrån frustration. Jag tror mig själv vara medveten om när jag faller dit. Det känns inte bra och man gör ingen särskild stor nytta vid dessa tillfällen. Men när det väl händer kan jag bli glad över de kollegor som fördrar och förstår att det kan bli på ett visst sätt. Jag vill också kunna vara en person som visar fördragsamhet. Det som jag får extra svårt för är när en person tar till maktmedel som sitt försvar. Detta perspektiv fanns inte med på kartan i min handledarskurs inom det specialpedagogiska programmet och här behöver jag i sanning utmana mig att bli en vinnare, eftersom jag har mycket svårt för att tåla maktmissbruk.

Var går gränsen?...

Jag kan inte låta bli att fascineras av det översättningsverktyg som Google helt gratis bjuder oss på. Det är perfekt för mig som inte tycker mig behärska engelskan. Så fort jag idag möter engelska texter på nätet, kopierar jag och klistrar in texten direkt i Google översättning också vips, trollas detta fram en skaplig översättning som ger stöd i min förståelse. När översättningen ibland svajar kan jag ändå med mina vaga kunskaper fixa förståelsen. Visst är väl detta fantastiskt! Har du själv provat och vad säger du?

Min egen ”karriär” inom ämnet engelska lyckades en magister Scherin ta död på hos mig i väldigt tidiga år. Jag var nog en ganska omedveten flicka när jag som 10-åring satt i klassrummet och denne magister som han av någon anledning kallades, skulle lära oss engelska. Av någon anledning verkade jag inte förstå vad det hela gick ut på. Jag som många andra klasskamrater kom från arbetarhem, där engelska språket inte fanns på kartan. Vi hade inte ens en tv-apparat där jag ev. hade kunnat höra engelska språket. Var det på 1800-talet, kanske du undrar. Ja faktiskt, så känns det när jag ser tillbaka på denna tid.

Det positiva med denna erfarenhet i min ryggsäck är att min förståelse är ganska stor för elever med inlärningssvårigheter. Jag hade inga läs- och skrivsvårigheter och det var inte därför som det började illa med att lära mig språk. Utan jag tror mer det handlade om hemmiljö som inte var stödjande när det gällde skolarbete till att magister Scherin i början av språklektionerna blev både irriterad och upprörd på mig för att jag inte t.ex. kunde säga vad bläckhorn hette.
En stor fräsande, irriterande man stod och pekade på detta bläckhorn i bänkfacket och som jag inte visste det engelska namnet för. Inkpot – jo, idag vet jag. Av ren rädsla lyckades jag lära mig det. Och jag vill påstå att denne magister under dessa lektioner lyckade knäcka min självkänsla av att lyckas lära mig engelska och mitt självförtroende av att kunna.

Ännu idag kan jag bli riktigt illa till mods om jag märker att en pedagog inte visar förståelse för de elever som har inlärningssvårigheter och t.o.m. blir irriterade på dem. Har denna min erfarenhet kanske något att göra med mitt yrkesval till specialpedagog, månne?

Flera alternativ hjälpmedel finns idag på marknaden och i min kommun har vi köpt in några. Tankemässigt brottas jag med detta översättningsprogram som Google ger. Hur ska vi ställa oss till det här i skolan? Var går gränsen för hur mycket vi kan tillåta kompensera? När tillfälle och tid ges vill jag få en riktig diskussion med pedagoger i denna fråga. Kanske du som läser denna blogg har någon reflektion som du vill dela med dig av. Välkommen att kommentera!

Rätt fråga med rätt svar…

Idag har jag bl.a. varit i en andraklass. Det var hos de elever som jag nästan varje dag under h.t. lyssnade till när de lästränade genom att högläsa. Idag skulle jag dela ut varsitt diplom.

I Excelprogrammet skrev jag in målet som förväntades för dem att nå vid jultid, deras läsförmåga precis innan de gick på sommarlov i första klass och hur deras läsförmåga såg ut strax före jullovet nu i andra klass. Snygga staplar med olika färger som jag hade laminerat.
Alla "läselever" hade självklart utvecklats. Visserligen hade jag hoppats att resultatet skulle vara än bättre än det var. Samtidigt visar det också att få ”läsmuskler” för en elev tar tid att bygga upp.

När diplomen var utdelade och jag satt i klassrummet där även elevernas ordinarie lärare fanns, var det en pojke som frågade: ”Hur mycket mer ska jag läsa för att mina båda staplar ska bli lika långa”? Till saken hör att han nått målet för den ena lässtrategin men saknade en liten bit i den andra. Som blixten från en klar himmel blev inte läraren skyldig ett svar. Denna sa ung. som så: ”Vilken bra fråga du ställer. Det är precis rätt inställning att vilja veta vad du ska göra för din måluppfyllelse”. Efter det fick pojken även konkret svar. Underbara elev och lärare! Tänk när fler och fler elever visar sig sugna på att jaga mot målen. Detta tror jag skedde p.g.a. att denna parvel fick sin lästeknik visualiserad för sig. På liknande sätt skulle man kunna göra med flera områden i skolarbetet. Visst är det fantastiskt att få finnas mitt upp i detta livet! Inte undra på att jag stortrivs.

Som ni förstår fick jag även idag en kick genom denna lilla episod. En vetgirig elev, om än uppsprungen av tävlingshunger, och en alert lärare som vet precis hur hon ska möta eleven.

Enighet ger framgång…

Nästan varje dag kickas jag av någonting i min arbetssituation. Lyckliga dig, tänker du som läser. Jag kan bara hålla med om detta – lyckliga mig. Jag tror att så här kan det se ut för de flesta av oss. Det gäller först och främst att brinna för någonting vilket innebär att ha vision, drömmar och mål. Dessa områden tillhör samma familj. Och när jag så uppnår ett definierat delmål, då infinner sig kicken.

Fredagens kick handlade om ett möte där olika yrkesgrupper fanns med. Vi tittade gemensamt på hur våra elever i år 2 ligger till i sin läsförmåga och samtalade om hur vi nu och framöver kan stärka dem på ett konkret sätt.

Det jag gick igång på var upplevelsen att vi var samstämmiga i åtgärdsförslag och på så sätt nu och framöver kan dra åt samma håll. Det börjar växa fram en ton i mig som låter ”Hela skolan läser”. Jag ser fram emot att denna rörelse får fortsatt spridning så att man helt enkelt inte kan eller vill missa detta ute på varje skola och i varje klass. Jag vill tro att alla lärare vill schemalägga strukturerade lästillfällen på grupp- såväl som på individnivå.

En dikt av Astrid Lindgren som min kollega tog fram och som får avsluta denna blogg. Själv reste sig håret på mina armar då jag läste och begrundade orden.


O mäktiga feer, ge mitt barn i faddergåva inte bara skönhet hälsa, och rikedom och allt det där ni brukar komma stickande med – ge mitt barn läshunger, det ber jag med brinnande hjärta.
Jag vill så gärna att mitt barn ska få i sin hand nyckeln till det förtrollade landet, där man kan hämta det sällsammaste av all glädje.

Inspiration...

När jag kommer hem på kvällen hör det till mina rutiner att med detsamma öppna min dator. Jag kollar gärna nya mail som kommit in sedan jag lämnat arbetet. Och idag låg det bl.a. ett där det stod: När man ser och hör dig så kan man inte tro att din 60-årsdag är nära! Du är en inspirationskälla för många av oss. (Även för mig som alltid är "Motvallskärring"). Detta var det högsta betyg som jag kunde få. Bara det var en present i sig. Att få befinna mig i ett flöde tillsammans med kollegor i syfte att stödja elever, är så häftigt att få vara med om. Och dessutom utan att ha gjort något speciellt eller långt mindre har varit medveten om detta.

Jag minns ett annat tillfälle då en kollega ställde frågan: ”Var hämtar du din inspiration ifrån”? Mitt spontana svar vid den gången var att det kommer från ovan.

Men en hemlighet som jag har noterat är att jag själv blir så otroligt kickad då jag möter så många inspirerade kolleger ute på olika skolor. Säkert är nog inte de medvetna heller om den energin som de ger uttryck för. Kollegor som av hela sina hjärtan söker vägar för att ytterst öka elevers måluppfyllelse. Jag har träffat så många lärare i verksamheten som slår knut på sig själv, för att kunna hinna med och bistå.

Igår fick jag t.ex. se en av dessa i aktion med att inspirera oss alla till ett kommande nätverksarbete. Hade denna kollega siktat högre kunde hon bli en efterfrågad föreläsare i landet. I morse berättade en annan lärare för mig om hur hon varje dag erbjöd en elev sitt stöd på sitt lugna och pedagogiska sätt, även om eleven både nu och då avvisade hennes tjänster och t.o.m. var riktigt oförskämd. Idag satt jag i ett möte där öppenheten av att vilja förändra sitt arbetssätt var stort – allt för att utveckla fler elevers läsförmåga. Ytterligare en annan som reste med samma tåg som jag och berättade hur hon varje dag träget lästränar med en av sina elever och då denne elev nu märker att han börjar kunna läsa något. Jag såg hur glädjen lyste om denna min kollega när hon berättade.

Lyckliga är alla vi som nästan varje dag känner hur vi är involverade i denna spiral då det ena positiva ger det andra. Utmaningen jag själv försöker leva i är att varje gång en äkta positiv tanke kommer i mitt huvud ska denna ges ut. Rent egoistiskt ger det så mycket tillbaka, förutsatt att det är sprunget ur hjärtat.